Turkiet styrs av det islamistiska partiet AKP som har egen majoritet i parlamentet. President Recep Tayyip Erdogan vill samla all makt hos sig själv.
När resultatet av parlamentsvalet tidigt i höstas i stället blev att AKP förlorade – och det kurdvänliga vänsterpartiet HDP kom in i parlamentet – vägrade presidenten att godta resultatet. Fredsprocessen med kurdiska PKK avbröts och en våldsvåg som påminner om ett inbördeskrig släpptes lös i Turkiets kurdiska delar. Ett nytt val gav AKP den majoritet man ansåg sig ha rätt till.
Hämningarna har sedan dess släppt helt och hållet. AKP, som en gång ville bryta med den extrema turknationalismen och de auktoritära strukturer som kallas för ”den djupa staten” har nu bytt fot. Skillnaden mot förr är att AKP också stöder sig på islamistiska nätverk där det även finns antisemitiska inslag samtidigt som man bekämpar andra islamiska grupperingar.
Det är banden till AKP som går igen i de personskandaler som skakar Miljöpartiet i Sverige. Islam har däremot många andra ansikten, både i Turkiet och i resten av världen.
AKP är inte en religiös riktning utan ett maktparti som använder religion, nationalism och allt annat som kan duga för att befästa sin egen kontroll över det turkiska samhället. Medieföretag har konfiskerats, chefredaktörer kastats i fängelse och journalister åtalats för att ha publicerat nyheter som inte passar presidenten. Rättsväsendets oberoende har i praktiken upphävts. Just nu försöker statsledningen, med stöd också av andra partier i parlamentet, beröva HDP:s valda ledamöter sin immunitet för att kunna åtala dem för landsförräderi.
Men det räcker inte för AKP och president Erdogan. Man har krävt att en tysk satiriker ska åtalas för att ha förolämpat en utländsk statschef – och förbundskansler Angela Merkel såg sig tvungen att godkänna ett åtal eftersom den faktiskt finns en tysk lag av detta slag. Den kommer nu att avskaffas.
En kolumnist i nederländska Metro greps på semester i Turkiet för samma ”brott”, Turkiet har krävt att EU-kommissionen ska dra in stödet till Dresdens symfoniorkester (!) för att man tagit upp folkmordet på armenier och andra under första världskriget. Och man har krävt att svenska TV4 ska stoppa en dokumentär om samma händelse. Det blev givetvis blankt nej.
Om man tror, som Masoud Kamali i SvD i går, att reaktionerna mot Mehmet Kaplan och Yasri Khan beror på att de är muslimer så måste man också tro att det enda sättet som finns att vara muslim på är att identifiera sig med politiker som Erdogan och partier som AKP. Att Miljöpartiet infiltrerats av islamister har inte kunnat ledas i bevis, men däremot är det tydligt att inga varningsklockor har ringt inför kontakterna med Turkiets auktoritära maktparti. Det är det riktigt allvarliga i Kaplan-affären.
Håkan Holmberg