Det är en okunskap som täcker en mängd områden: Den gemensamma historien från medeltiden fram till 1809. Tvåspråkigheten. Finlands utsatta situation under 1900-talets europeiska tragedier. Invandringen från Finland som verksamt bidrog till utvecklingen av välstånd och välfärd under de svenska rekordåren på 60- och 70-talen.
Förändrar man perspektivet en smula så upptäcker man en annan sida av samma okunskap. Hur många är på det klara med att personer som spelat viktiga roller i det som vi kallar för Sveriges historia i själva verket hade sin bakgrund i Finland? Vet man för lite om Finland så missar man också viktig kunskap om Sverige.
Det mest slående exemplet handlar om den svenska Tryckfrihetsförordningen från 1766 – världens första och en källa till berättigad nationell stolthet. Den person som mer än någon annan förknippas med Tryckfrihetsförordningens tillkomst var en riksdagsledamot i prästeståndet, Anders Chydenius från Nedervetils församling nära Karleby, alltså i det historiska finska och då svenska landskapet Österbotten.
Chydenius var, liksom den församling där han verkade, tvåspråkig. I idéhistorisk litteratur räknas han som en av den politiska liberalismens viktiga föregångare under 1700-talet. Han verkade för fri handel och fri ekonomi och bekämpade det som kallades för det bottniska handelstvånget som höll tillbaka utvecklingen i eftersatta landsändar i norr. På samma sätt engagerade han sig för social rättvisa och ville avskaffa den så kallade tjänstehjonsstadgan som gav husbönder nära nog oinskränkt makt över sitt anställda tjänstefolk.
I dagens Finland är Chydenius ett stort namn. I dagens Sverige nämns han sällan. Beror det på ett mer allmänt svenskt ointresse för demokratins och frihetens pionjärer? Eller handlar det om att Chydenius var från Finland?
Chydenius var dock varken ensam eller först. Också hans viktigaste föregångare, filosofen och naturforskaren Peter Forsskål, kom ursprungligen från Finland, där fadern var kyrkoherde i Helsingfors. Forsskål räknas som den förste svenska upplysningsfilosofen och kom bland annat att påverka Immanuel Kant. Hans minne uppmärksammas numera årligen genom seminarier i regi av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och hans skrift Tankar om borgerliga friheten (1759) har översatts till flera språk. I likhet med Chydenius räknas han som en pionjär för liberala tänkesätt också i ett internationellt perspektiv.
Är det särskilt intressant att dessa två – och andra viktiga svenska kulturpersonligheter under samma tid - hade sin bakgrund i Finland? Det borde det inte vara. Poängen är en annan. Föreställningen att Finland var en underkuvad koloni utan delaktighet i den övergripande svenska utvecklingen går inte att förena med den historiska verklighet där län, landskap och invånare i den östra riksdelen hade samma ställning som i den västra. Men denna vanföreställning är dessvärre utbredd och ger en skev bild också av den historia som i dag får gälla som ”svensk”.
Det är inget konstigt med att Erik XIV:s drottning Karin Månsdotter, som var född i Uppland, efter kungens död levde resten av sitt liv på Liuksiala kungsgård nära dagens Tammerfors och är begravd i domkyrkan i Åbo. När frågan väcktes om att föra över hennes kvarlevor till Uppsala svarade man på finskt håll med att föreslå att Eriks kvarlevor skulle flyttas till Åbo.
Inte heller är det konstigt att diktaren och äventyraren Lars Wivallius, född i Vivalla i Närke, under åtta år satt fängslad på Kajaneborgs fästning i det inre av Österbotten. Det var ingen landsförvisning och Wivallius återvände efter avtjänat straff till hembygden.
Sverige före rikssprängningen 1809 var ett land av ett helt annat slag än det som blev kvar när rikets östra delar avträddes och blev ett storfurstendöme under den ryske tsaren. Hundra år efter självständigheten borde också Finlands betydelse för Sverige få den uppmärksamhet den är värd.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör