Vigselrätten har de senaste veckorna debatterats på UNT-debatt. Det är en fråga av stor principiell betydelse. Senast den var aktuell var i samband med debatten om samkönade äktenskap. Då handlade det om att ge homosexuella par tillgång till samma trygghet och samhörighet som heterosexuella – och hur detta skulle relateras till religionsfriheten. Det finns ju samfund som motsätter sig äktenskap mellan två personer av samma kön.
Den enkla lösningen, som också förespråkades av UNT i en rad ledare, var att införa obligatoriskt civiläktenskap, efter mönster från många andra länder. I juridisk mening ingås äktenskapet genom registrering hos en särskild myndighet. De många som också vill ha en religiös ceremoni vänder sig till lämpligt samfund. Alla som vill kan gifta sig, religionsfriheten är orubbad.
Nu blev det inte så. Men på Liberalernas landsmöte fanns en motion om obligatoriskt civiläktenskap. Den avslogs och i stället bifölls en annan motion med innebörden att alla personer med vigselrätt också ska vara skyldiga att viga samkönade par. Allt talar för att det är Svenska kyrkan, vars vigselförrättare själva får avgöra om de vill viga samkönade par, som ombuden på landsmötet tänkte på.
Partistyrelsen förlorade, men får inte ge upp striden. Den handlar nämligen om en liberal grundprincip. Staten ska vara neutral i förhållande till olika trossamfund och deras uppfattningar. Om staten tvingar samfund och vigselförrättare att handla på ett visst sätt – att viga samkönade par – så ger man upp denna grundläggande princip. Och vissa samfund får i praktiken en privilegierad ställning jämfört med andra.
Och alltsammans är dessutom fullständigt onödigt. Vill man motverka diskriminering av samkönade par så finns ju civiläktenskapet där som en enkel och lättbegriplig lösning, som också är fullt förenlig med religionsfriheten.
Håkan Holmberg