En viktig iakttagelse är att också populistpartier på den extrema vänsterkanten lyckats väl i flera länder, mest påtagligt i Grekland och Spanien. Det innebär att den viktiga faktorn snarare är att många vill rösta ”mot makten” än för något bestämt alternativ. För detta talar också att både borgerliga och socialdemokratiska regeringspartier förlorat – brittiska tories och liberaler likaväl som franska socialister.
Man ska därför inte utgå från att var fjärde fransk väljare i detta val på allvar omfattar rasistiska uppfattningar eller att var fjärde brittisk väljare på allvar menar att EU kan läggas ned och Storbritannien kan isolera sig från kontinenten, även om detta faktiskt är exakt vad UKIP:s ledare Nigel Farage säger.
Men det vore ett misstag att vifta bort idéinnehållet i alla dessa protestpartier som enbart osammanhängande. Franska Front National är ett exempel på ett så kallat populistparti som i verkligheten har en genomtänkt dagordning och rötter långt tillbaka i fransk historia.
Front National är fortsättningen i dagens franska politik på en strömning som funnits ända sedan revolutionen och som vägrat att acceptera de demokratiska värden som enkelt kan sammanfattas i uttrycket La République. Här finns traditionen från den reaktionära monarkismen, från ultrakonservativa katoliker, från Dreyfusaffärens excesser i antisemitism och från Vichyregimen under andra världskriget. Väljarna må kallas missnöjesväljare, men partiets ledning har en ideologi.
Detta är inte unikt för Frankrike. Och utmaningen från krafter som på allvar önskar sig ett stängt och slutet Europa, där minoriteter trängs ut och demokratin sätts på undantag måste mötas med aktivt motstånd.
Det finns också i EU-valets olika resultat exempel på att seriösa partier gjort detta med stor framgång. Mest uppmärksammat är Nederländerna, där den länge väntade valsegern för Geert Wilders så kallade Frihetsparti, PVV, uteblev. Valets verkliga vinnare blev det socialliberala oppositionspartiet D66 som valde att föra hela valkampanjen på att utmana de fobier och den rädsla för omvärlden som Wilders försöker spela på.
Samtidigt finns exempel på partier som försökt hejda populisterna genom att själva låta nästan likadant. Det mest slående exemplet är givetvis de brittiska konservativa som inte ens vågar ingå i den EU-vänliga EPP-gruppen i EU-parlamentet och som lovat folkomröstning om det brittiska medlemskapet om de sitter kvar i regeringen efter nästa val.
Men sådant gör inte intryck på någon. Populisternas världsbild bekräftas och man spelar bort möjligheten att bemöta dem effektivt. Men den som går in för att bemöta fördomar och utan att skämmas hävda värdet av öppenhet och tolerans kan ha mycket att vinna.