I vissa fall betyder det en påbörjad läkning av sår i samhällets viktigaste funktioner, som skolan och försvaret. Årets Pisa-undersökning antydde att svenska elever hejdat fallet. Men ändå ligger Sverige bara runt OECD-genomsnittet.
Andra rörelser har skapat spänningar, krackeleringar och brott — inte minst i politiken. Vilket inte behöver vara dåligt.
Den nya asyllag som röstades fram i juni blev katalysator för den största kontinentalförskjutningen i svensk politik sedan alliansen vann valet 2006 och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Strax stod det klart att Moderaterna inte bara använde samma uttryck som Sverigedemokraterna, utan även kom med samma förslag om att permanenta den tillfälliga lagen.
Kristdemokraterna lade, likt Liberalerna, ned sina röster. Men KD har generellt uppträtt alltmer konservativt under sin nya partiledare Ebba Bush Thor. Att centerledaren Annie Lööf alltjämt säger sig se alliansen som Centerpartiets framtida regeringspartners får ses som taktik. Sprickan är ju uppenbar, och den har gynnat C på ett markant sätt som de krympande partierna M och KD förmodligen aldrig räknat med när de själva började imitera SD.
Annie Lööfs tydliga, kompromisslösa hållning har lockat över väljare från både M och KD, medan Socialdemokraterna på motsvarande sätt förlorat sympatisörer till Vänsterpartiet som röstade nej till asyllagen tillsammans med C. Det har spekulerats om stabila Annie Lööf som ett mer självklart statsministerämne än oförutsägbara Anna Kinberg Batra, som i höstas tog avstånd från de öppna hjärtanas politik.
Björn af Kleens reportage i DN, som avslöjade att före detta M-ledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, tidigare M-kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, brukar läsa hatsajten Avpixlat när de vill få en ”sannare” bild av nyhetshändelserna kantstötte M:s image än mer. Att Delmon Haffo (M) utbildade moderater till smutskastningstroll stod honom dyrt när det kom ut att han kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) för hora. Men dessförinnan hade ju ingen försökt stoppa honom.
Miljöpartiet upplevde mer turbulens under året än alla de övriga partierna tillsammans. Att regera har sitt pris, särskilt ihop med ett parti som man har ganska lite gemensamt med. Som litet parti måste man offra den ena heliga kossan efter den andra på maktens altare. MP höll inte för att vara buse på planen — särskilt inte när man tvingats ta beslut som strider mot den egna politiken. Kanske har den växande globala klimatkrisens försvinnande ur regeringsretoriken varit lika betydelsefull för väljarflykten som nya asyllagen.
Därtill tvingades MP till två ministerbyten. I april avgick Mehmet Kaplan efter uppmaning från statsministern. Förtroendet var förbrukat sedan Kaplan, trots uppmaningar, inte lagt alla kort på bordet. Stefan Löfven (S) fick inte veta att Kaplan suttit vid samma middagsbord som representanter för högerextrema, nyfascistiska, panturkiska Grå Vargarna. När det blev känt adderades middagen till annat tvivelaktigt samröre med turkiska regimföreträdare.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), som rekryterat och försvarat Kaplan, skonades ändå när partiet såg sig nödgat att förnya språkrörsduon — MP guppade kring fyraprocentsspärren. I stället offrades vice statsminister Åsa Romson, uppmärksammad för oövertänkta och omdömeslösa uttalanden. Hon överlät självmant rodret till sitt eget ministerfynd Isabella Lövin.
Två år före valet 2018 märks rörelserna tydligt i retoriken. Jan Björklund (L) har talat om en möjlig koalition mellan S och alliansen. Stefan Löfven har öppnat för samarbete med C och L. Och ganska många M-politiker i landet har sagt sig vilja samarbeta med SD.
Men det finns också starka rörelser som under 2016 kommit av sig. Maktens män har slutat rita kartor för att skapa nya, onaturliga regioner. Och sannolikt kommer några högkostnadskrävande höghastighetståg heller aldrig att susa fram genom vårt avlånga land. Det tackar vi för.
Maria Ripenberg