OS i Sotji ligger nu bakom oss. Men i morgon inleds ett annat stort idrottsevenemang: Ishockey-VM i Vitryssland. Den vitryske ”presidenten” Alexandr Lukasjenko älskar hockey, så räkna med att han kommer att försöka skörda maximala PR-poäng på turneringen. Lukasjenko får tyvärr även Rysslands Vladimir Putin att framstå som en ganska så sympatisk man.
Vitryssland benämns ofta som Europas sista diktatur – och det av en orsak. Oppositionella, människorättsaktivister och journalister verksamma i landet trakasseras och fängslas. På ett seminarium i Stockholm, som anordnades av Östgruppen för drygt ett år sedan, vittnade Tatsiana Revjaka från människorättscentret Vjasna om hur antalet politiska fångar typiskt ökar i samband med de riggade valen.
Human Rights Watch skriver följande: ”Människorättssituationen i Vitryssland förbättrades inte under 2013. Staten slår ned mot så gott som alla former av oliktänkande och använder lagstiftning och oegentliga metoder för att hindra mötes- och föreningsfrihet.” I detta land tyckte alltså Internationella ishockeyförbundet att det var godtagbart att förlägga ett VM.
Bland dem som försvarar hållningen att idrottsevenemang ska kunna tilldelas också odemokratiska stater brukar ett par huvudsakliga argument framföras. Det första – att den internationella sammankomsten kan bidra till ökad öppenhet mot omvärlden i det aktuella landet – är välmenande, även om de reella effekterna är högst tveksamma. Det andra – att idrott och politik inte ska sammanblandas – utgör en rejäl tankevurpa.
Alldeles självfallet hör idrott och politik ihop. Att auktoritära ledare använder stora, internationella sportevenemang i politiska syften behöver inte någon tvivla på. En av de huvudsakliga drivkrafterna för att ordna sådana tillställningar är naturligtvis att inför folket visa på sin egen storhet, framgång och status – med syfta att öka den egna populariteten. Att då, från internationellt håll, dessutom böja sig och gå med på att på att lämna alla symboler och yttringar för tolerans och mänskliga rättigheter hemma är ett effektivt sätt att göra den kommunikationen enkelriktad.
Ur ett åskådarperspektiv är en stor landslagsturnering i en diktaturstat inte helt olik pornografi. Många dras till den spänningen och de kickar som uppvisningen av människors mest primitiva drivkrafter ger. De blir uppslukade och glömmer i sin entusiasm att reflektera över om sunda intressen verkligen ligger bakom ”skådespelet” de betraktar.
Det kan låta tråkigt, men ibland måste man helt enkelt koppla på en högre medvetandenivå och fundera lite längre. Speciellt om man sitter med i ett ishockeyförbunds styrelse.