En spansk lärare som före krisen tjänade 2 000 euro i månaden (cirka 18 000 kronor) tjänar nu i bästa fall 1 700 euro. Skolan har drabbats extra hårt av nedskärningarna, men även över hela fältet har de spanska offentliga lönerna sjunkit med i genomsnitt 2,2 procent, enligt en rapport i förra veckan (OECD Employment Outlook 2014). De irländska och slovenska lönerna har sjunkit lika mycket som i Spanien, medan Grekland står i absolut särklass, med fem procent lägre löner.
Det positiva är att dessa länders konkurrenskraft ökar igen. Under de första fem åren med euron som valuta steg lönerna där mycket fortare än produktiviteten, ett gap som nu börjar krympa igen. Men negativt är att tillväxten ändå inte tar fart och att den höga arbetslösheten består, då familjerna fått ekonomiska problem och efterfrågan sjunker. Negativt är förstås också alla enskilda som fått det svårare att leva på sin lön, och alla spruckna framtidsdrömmar runt om i Europa.
I Sverige har lärarna , så viktiga för framtiden, fått ett extra lönelyft jämfört med den övriga arbetsmarknaden som (enligt SKL) beräknas ge dem 10 000 kronor mer i månaden om sju år. Dessutom finns nya karriärmöjligheter och de politiska partierna försöker övertrumfa varandra i att ge ytterligare medel till förbättringar för lärarna, och för skolan i stort.
I valrörelsens slutskede kan det vara viktigt att påminna om varför allt detta över huvud taget är möjligt. Efter sex år har vi vant oss vid finansministerns tal om stormen i omvärlden och manandet till försiktighet så till den grad att det inte längre ger några politiska poäng.
Men ordning i ekonomin är grunden för att kunna genomföra några reformer över huvud taget. Det behöver påpekas i tider när återhållsamhet inte är en valvinnare, och när tendensen finns att reglerna kring statsbudgeten, till exempel överskottsmålet, börjar luckras upp. För bara 20 år sedan var Sverige som Spanien i dag. Politiker som vill undvika en upprepning bör premieras för det.