Den enkla förklaringen är att valet i höstas inte gav majoritet för något av de traditionella regeringsalternativen. Decemberöverenskommelsen är en nödlösning i brist på fungerande alternativ men kommer av allt att döma att hålla ett bra tag till.
De fyra alliansledarna kritiserade effektivt åtskilliga inslag i den rödgröna regeringens politik. Ändå lät många av inläggen som repriser på sådant som sades redan i valrörelsen. Partierna har helt enkelt inte haft tid och kraft att ta upp nya frågor och formulera nya argument och får alltså lov att hålla till godo med de gamla. Dessutom har två partier nya ledare som båda behöver betydligt längre tid för att utforma en egen linje.
Också de två regeringspartiernas ledare är nya, i jobbet som statsråd. De har varsitt problem att brottas med. Socialdemokraterna är vana vid att allt ska kretsa kring det egna partiet och kring statsministern. Stefan Löfven har tydliga svårigheter att hantera den nya situation som uppstår när S allt mer blir ett parti bland andra. I söndags var det Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som var den mest slagkraftiga debattören på vänstersidan.
Det underlättades förstås av att V inte är med i regeringen och därmed kan ta ut svängarna mycket friare än S och MP. Kontrasten blir särskilt stor i förhållande till Miljöpartiet som förefaller ha varit helt oförberett på svårigheten att förena idealismen från oppositionstiden med den nya rollen som ansvarsbärande regeringsparti. Åsa Romson hade inte någon bra kväll (se också Johan Rudströms kommentar på dagens ledarsida).
På allianssidan märks tomrummet efter Fredrik Reinfeldt på mer än ett sätt. De mest effektiva debattörerna i Agenda var Jan Björklund (FP) och Annie Lööf (C), medan Anna Kinberg Batra (M) har en bra bit kvar till den auktoritet som Reinfeldt kunde uppvisa gentemot motståndare av inbördes mycket olika slag. Allianspartierna har alla behov av att tänka igenom sin politik och sina grundläggande idéer på nytt.
Det är förstås det som tre av dem – M, KD och FP – anser sig göra med förslaget om tidsbegränsade uppehållstillstånd i stället för permanenta. Syftet ska vara att stärka arbetslinjen. De tidsbegränsade tillstånden ska bli permanenta om man lyckas få jobb eller om skyddsbehovet kvarstår efter tre år. Men förslaget är ogenomtänkt och Fredrik Reinfeldt är en av många allianspolitiker som skulle kunna förklara varför.
Något vetenskapligt stöd för tanken att integrationen skulle förbättras på detta sätt har inte presenterats. Men det är lätt att föreställa sig motsatsen – att osäkerheten påverkar viljan att integreras. Byråkratin kommer att öka och risken är överhängande att många kommer att fuska med föregivna anställningskontrakt.
Vill man stå för öppenhet så ska man inte ge signaler om motsatsen.