Regeringspartierna väntar på den dag då de kan börja regera med en egen budget som utgångspunkt. Allianspartierna väntar på ny politisk inspiration och på tydliga signaler från nya partiledare. Sverigedemokraterna väntar på att någon ska böja sig för partiets utpressningsförsök om invandringen – säkerligen förgäves.
Allt talar för att samma scenario kommer att upprepas också nästa riksdagsår. Upproret mot Decemberöverenskommelsen inom Moderaterna har kommit av sig. Partiledningen har vunnit och Anna Kinberg Batra kan inrikta sig på att försöka hitta ett vinnande budskap inför valet 2018. Tanken att försöka fälla regeringen och bilda en ny med öppet eller indirekt stöd från Sverigedemokraterna kommer att framstå som allt mindre lockande för varje månad som går – av det enkla skälet att en ny regering får allt kortare tid på sig att uträtta något före nästa ordinarie val.
Dessutom är varken Moderaterna eller något annat alliansparti redo att ta över regeringsmakten just nu. Alla fyra måste hitta bärande nya budskap, med förankring i respektive partis rötter och värderingar. Kristdemokraterna håller på att formera om sin laguppställning – i tisdags byttes gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson ut av Ebba Busch-Thor. Centern visar bättre form, medan Folkpartiet behöver en nystart och många aktiva önskar sig uppenbarligen ett ledarskifte.
Men utsikten att få igenom sina egna budgetförslag kommer inte i sig själv att förbättra regeringens och Stefan Löfvens läge. Vi får troligen en situation där budgetbesluten, i kraft av Decemberöverenskommelsen, pekar åt ett håll samtidigt som en rad andra riksdagsbeslut pekar åt motsatt håll. Någon gång måste insikten sjunka in, både hos regeringen och bland allianspartierna, att det parlamentariska läget inte ger utrymme för den enkla blockpolitik som alla är vana vid.
Regeringen har därtill ett eget internt problem att hantera, nämligen att Miljöpartiet så uppenbart besväras av sin nya ställning som ansvarsbärande regeringsparti. Många gräsrötter har mycket svårt att finna sig i att man måste kompromissa och ta ansvar också för sådant som man egentligen ogillar och missnöjet finns också i MP:s riksdagsgrupp. Irritationen över koalitionspartnern är tydlig inom socialdemokratin och frågan måste ställas om inte många skulle föredra att lämna de gröna åt sitt öde.
Mest intressant den senaste tiden – och också i går – har varit en serie utspel från Moderaterna. Medan Kinberg Batra i många frågor tycks vilja inta ”vänsterpositioner” så har Stefan Löfven tagit upp sådant som somliga kallar ”högerretorik”, som i utspelet om mobiltelefoner i skolan. Båda söker efter ett vinnande koncept inför 2018 och debatterna fram till dess får mer symboliskt än sakpolitiskt intresse.