I en berömd karikatyrteckning i engelska dagstidningen Evening Standard den 20 september 1939 betygar Adolf Hitler och Josef Stalin under buganden sin ömsesidiga vördnad.
En leende Hitler säger till Stalin: Jordens avskum, förmodar jag?
En lika artigt leende Stalin replikerar: Den blodige mördaren av arbetare, antar jag?
Pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen var en uppvisning i cynism och hänsynslös maktpolitik. Svurna fiender förenades när gemensamma intressen stod på spel. Förbluffade och skakade demokratier konstaterade att de nu stod inför ett konkret hot mot den egna överlevnaden
Mötet mellan Recep Tayyip Erdogan och Vladimir Putin i Sankt Petersburg är ännu en påminnelse om att vi åter lever i oförutsägbara tider. För bara ett drygt halvår sedan låg Turkiet och Ryssland i öppen fejd efter att Ryssland i november 2015 sköt ned ett ryskt militärplan vid gränsen mot Syrien. Ryssland svarade med hårda ord och ekonomiska sanktioner mot Turkiet. Erdogan har också pressats hårt av kriget i Syrien och de återupptagna striderna med PKK-gerillan.
Men efter den misslyckade militärkuppen i juli och kritiken från EU och USA mot hans hårdföra repressalier och utrensningar såg den Erdogan en politisk möjlighet att ta sig ur ett besvärligt läge. Mötet med Putin och upptinade relationer med Ryssland kan bereda marken för en lösning av Syrienkrisen där länderna i dag står på motsatta sidor: Ryssland stöder regimen i Damaskus medan Turkiet backat upp olika motståndsgrupper.
För Putin ger Erdogans omorientering tillfälle att skapa motsättningar i väst. Inget skulle glädja honom mer än om Nato, där Turkiet är medlem, och EU, som Turkiet vill ingå i, splittras i synen på en viktig allierad. Att se mötet i Sankt Petersburg som inledningen på ett strategiskt partnerskap är nog att gå händelserna i förväg, för mycket skiljer dem åt och Turkiet är trots allt angeläget att inte allvarligt skada förhållandet till EU och USA.
Att de två nationalistiska och autokratiska ledarna nu söker samarbete visar däremot att anti-demokratiska krafter vuxit i inflytande. Det är ett bedrövligt trendbrott och en bekräftelse på att förutsägelserna om en ny liberal världsordning efter det kalla kriget mer byggde på förhoppningar än realistiska bedömningar. Den arabiska våren har övergått i vinter och i snart sagt hela Europa vinner repressiva och nationalistiska krafter terräng. Inställningen att demokrati leder till oordning och problem breder ut sig samtidigt som mottagligheten för starka män och militära lösningar ökar.
Här finns ett igenkännbart och djupt obehagligt historiskt mönster. I tider av social och ekonomisk osäkerhet dras människor till populister och svart-vita världsbilder. Den tid vi lever i har inte bara blivit mer oförutsägbar, den har återigen blivit farligare.