Nu tilldelas han ännu ett pris som ”nästan” är ett Nobelpris, det Skytteanska priset i statskunskap. Det säger allt om Amartya Sens ställning i vår tids intellektuella liv, en forskare som ständigt korsar gränserna mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen och som formulerar insikter som har direkt betydelse för hur vi bör tänka också om avgörande politiska frågor.
I en understreckare i Svenska Dagbladet i går sammanfattar professor Li Bennich-Björkman Amartya Sens forskargärning. Målet för allt politiskt arbete måste vara människans behov av att kunna kontrollera sitt eget liv, villket ofrånkomligen innebär innebär att den liberala demokratins friheter, institutioner och valmöjligheter har en avgörande betydelse. Materiella eller ekonomiska framsteg utan frihet, som i Kina, innebär ingen utveckling medan Indien som är en fungerande demokrati i verkligheten har kommit mycket längre.
Två sidor av Amartya Sens tänkande har en direkt och konkret politisk betydelse. Den ena gäller hans analys av svältkatastrofer. Tanken att problemet helt enkelt är brist på livsmedel är ohållbar. Svält uppstår som en följd av brist på frihet och demokrati.
Den viktiga frågan är denna: hur reagerar de styrande i olika typer av politiska system på signaler om akut nöd hos medborgarna? Svaret står att finna i det tryck underifrån som de styrande kan utsättas för. Är trycket starkt – till följd av yttrandefrihet, fria medier, politisk opposition och ett oberoende rättsväsende så försöker de avhjälpa nöden. Är trycket svagt så kan de strunta i den.
Åter är Kina, med upprepade hungerkatastrofer efter 1945, och Indien slående exempel. Den sista massvälten i Indien inträffade under det brittiska kolonialstyret, 1943. Hungersnöd, skriver Sen, har aldrig drabbat ett land som är självständigt, håller regelbundna val, tillåter riktiga oppositionspartier och en fri press som utan censur kan berätta om verkligheten.
Den andra sidan av Sens tänkande som har direkt politisk betydelse är hans kritik av den grasserande ovanan att identifiera människor med deras religion eller religiösa och kulturella bakgrund. Vi är alla komplicerade och mångsidiga. En identitet som är viktig i ett sammanhang blir oviktig i ett annat. Och hur definierar man religionen om man tror att just denna identitet är den centrala? Vilken av alla kyrkor talar för ”de kristna”? Talar Irans mullor eller deras politiska motståndare för shia-islam? Risken är överhängande att det blir de mest rigida som kräver tolkningsföreträde – med katastrofala konsekvenser både för samhället och för alla som ser frågor om religion och kultur på ett annat sätt.
Politiker har sällan tid att läsa långa böcker. Men fler borde ta sig tid att läsa Amartya Sen.
Håkan Holmberg