Venezuela är ett land som balanserar vid randen av en avgrund. Var man än fäster blicken framträder en djupt tragisk och skrämmande verklighet. Barn- och mödradödligheten har skjutit i höjden och nio av tio venezolaner har inte råd att äta sig mätta. Situationen beror inte på krig eller någon naturkatastrof, utan är ytterst ett resultat av regeringens socialistiska politik.
BNP har fallit som en sten och det råder hyperinflation. I vad som en gång var ett ganska välmående land råder skriande varubrist. Köerna till affärerna ringlar långa, vilket är mer än vad som går att säga om köerna till den gångna helgens skendemokratiska val till ett författningskonvent. I skrivande stund har inte resultatet tillkännagivits, men det mesta tyder på att den folkomröstning som oppositionen höll härom veckan mot att inrätta den församlingen samlade långt fler röster. Den erkänns dock inte av regeringen.
Den djupt impopuläre presidenten Nicolás Maduro och hans socialistiska parti har dock inte varit sena att kalla helgens ”val” för en framgång. Risken är nu att våldsspiralen trappas upp ytterligare. Så gott som dagligen under fyra månaders tid har det hållits massiva protester i landet. Regeringen ser inte mellan fingrarna och många har fått sätta livet till.
Den officiella motiveringen från Maduro till att tillsätta ett konvent är att det behövs en ny grundlag för att stärka folkets makt, men det är nonsens. I valet 2015 vann oppositionen en storseger. Det vägrar regeringen att finna sig i. Nationalförsamlingens lagstiftande arbete har stoppats av den politiserade Högsta domstolen. Fjolårets lokalval ställdes in. När oppositionen använde sig av den grundlagsstadgade möjligheten att utlysa en folkomröstning för att avsätta presidenten i förtid stoppades även den. Så mycket för intresset för att ge folket makt.
Det demokratiska systemet har raserats steg för steg i Venezuela. Det började redan under Maduros föregångares dagar. Hugo Chávez var en starkt lysande röd stjärna för socialister. Han gav sig på domstolarna och medierna. Hans oljedopade populistiska politik fick de fattiga att känna sig sedda och gav sociala förmåner – men inte sådana rättigheter – till de marginaliserade. Chavismen utrotade inte fattigdom, utan kompenserade människor för fattigdom så länge det kom in oljeinkomster till statskassan.
Chávez är död sedan fyra år tillbaka och Maduro saknar hans karisma, men inte dennes makthunger. Det politiska förtrycket eskalerar i takt med att de sociala och ekonomiska problemen växer.
Omvärlden kan inte stå bredvid längre och se på när demokratin i Venezuela går under. Att de hårdaste tongångarna nu kommer från Trumps USA och inte från EU är sorgligt. Om inte Venezuela ska rämna krävs det att det diplomatiska arbetet börjar gå på högvarv.
Magnus Krantz