Samtidigt som det kinesiska kommunistpartiets ledning beordrade militären att skjuta skarpt mot demokratirörelsen 1989 inleddes kommunismens avveckling i Europa. General Jaruzelskis regim i Polen hade till sist pressats så långt av sitt eget folk att den tvingades gå med på fria val. Segern för den fria medborgarrörelsen Solidaritet var överväldigande. Senare samma år föll de övriga sovjetiska lydstaterna i Europa som käglor och 1991 upplöstes Sovjetunionen.
Det har en stor symbolisk betydelse att USA:s president Barack Obama besökte Polen just på 25-årsdagen av de demokratiska krafternas seger. Det bekräftar USA:s åtaganden inom ramen för Nato att försvara de öst- och centraleuropeiska medlemsstaterna om det skulle bli nödvändigt. Och det markerar USA:s moraliska stöd för Polens grannland Ukrainas ambition att bygga upp en fungerande demokrati i nära samspel med resten av Europa.
Putins Ryssland är inte en kopia av Sovjetunionen. Men i den storryska imperiedröm som nu uttalat inspirerar den ryska ledningen ingår också en nostalgi över sovjetväldet som en ofrånkomlig beståndsdel, något som också syns tydligt bland de så kallade separatisterna i Ukrainas östligaste delar. Därmed kan Majdanrörelsen under våren också ses som en fortsättning på den revolt mot sovjetsystemet som inleddes i Polen men aldrig fullföljdes i Ukraina (eller i Ryssland).
Den snabba scenförändringen har nu lett till en viktig vändning i USA:s säkerhetspolitik. Obamas inriktning har hittills varit att tona ned engagemanget i Europa till förmån för ett starkare engagemang i Asien. Nu blir Europa åter viktigare.
Många politiker i det tidigare Östeuropa önskar sig givetvis ännu mer och ännu fortare. Men Obamas nya signaler är viktiga nog. Det säkerhetspolitiska stödet till de tidigare östländerna ska öka med motsvarande sju miljarder svenska kronor. Särskilt viktigt är att stödet också ska gälla Ukraina, Moldavien och Georgien – tre tidigare sovjetstater som inte är med i Nato. Samtidigt uppmanar Obama Europas länder att öka sina försvarsutgifter.
Man ska inte vara alarmistisk. Men även om Vladimir Putin ibland uttryckt sig som om han skulle kunna acceptera samexistens med det nya Ukraina så fortsätter den lågintensiva krigföringen mot landet. Det är numera väl belagt – och offentligt erkänt – att en stor del av de så kallade separatister som försöker ta kontroll över de östliga regionerna i verkligheten är rysk militär personal. Det framgår också med all önskvärd tydlighet av beväpning och förmåga till samordnat taktiskt uppträdande.
Ukraina är utsatt för aggression från Ryssland och den europeiska fredsordning som hållit i 25 år har ensidigt upphävts av Rysslands president. Inget europeiskt land kan kosta på sig att låtsas som om ingenting har hänt.