Vad man inte ska göra är att som premiärminister David Cameron avkräva alla brittiska muslimer att rapportera misstankar om familjemedlemmar eller vänner som radikaliserats. Annars kan fler terrordåd inträffa, varnade Cameron.
Hans uppmaning, dagarna efter en terroristattack i Tunisien där över trettio britter dog, kan möjligen betraktas som ett försök till ansvarstagande. Men den ger snarare intryck av opportunism och cynism. Genom sitt utpekande gör han en hel grupp människor del av ett samhällsproblem som ytterst få av dem bär ansvaret för.
Framväxten av en våldbejakande extremism bland unga muslimer måste tas på största allvar. Rekryteringen till al-Qaida och IS och attraktionskraften hos extremistiska islamistiska rörelser är realiteter som demokratiska stater har en skyldighet att motverka. Det sker också, framför allt genom säkerhetspolisens arbete.
Men det finns också en annan motkraft – det civila samhället. Säkerhetspolisen uppmanar på sin hemsida ”fler människor att höra av sig” och berätta om misstänkt terrorverksamhet. Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, har riktat sig direkt till muslimska församlingar och vädjat om ett ökat deltagande i debatten.
I torsdagens Dagens Nyheter berättar imamen Abd al Haqq Kielan om hur två okända män under fredagsbönen i Stora moskén i Uppsala anklagade en imam för att inte vara en riktig muslim. I sin predikan hade han nämligen tagit avstånd från extremism.
Abd al Haqqs öppenhet är bara att välkomna. Glädjande är också att moskén vill samarbeta med föreningslivet, skolor och studieförbund för att hindra ungdomar att radikaliseras. Unga i riskzonen kan få ställa frågor om islams inställning till terrorism och dess roll i en sekulariserad stat.
Det är en fruktbar och konstruktiv väg att gå i kampen mot islamistisk extremism. Politiker som försöker ta enkla poänger på ett komplicerat samhällsproblem befäster bara motsättningarna.