Det är bra och nödvändigt. Saudiarabien hörde till de länder som lät sig representeras i Paris vid manifestationen för yttrande- och tryckfrihet efter attacken på Charlie Hebdo. Sådana gester förpliktigar. Det borde vara moraliskt och politiskt omöjligt att samtidigt döma saudiska medborgare till grymma och utstuderade straff för att de utnyttjat samma yttrandefrihet.
Men det har man alltså gjort. Bloggaren Raif Badawi dömdes till tusen piskrapp för ett inlägg 2012 på ett liberalt diskussionsforum, som nu stängts av myndigheterna. Han dömdes också i maj till tio års fängelse och hans advokat dömdes till femton år. I Saudiarabien är sådana straff vanliga och kan utdömas godtyckligt för nästintill vad som helst. Halshuggning, stening och stympning finns också bland de möjliga påföljderna.
Protesterna mot domen mot Raif Badawi har varit kraftiga runt om i världen. I bästa fall påverkas också behandlingen av honom. Men protesterna kommer i allt väsentligt kommer från oberoende medborgargrupper, från politiker utan eget ansvar för relationerna till den saudiska diktaturen och från länder som Sverige som inte är direkt beroende av relationerna till Saudiarabien.
För andra är det svårare. Saudiarabien är en vän som få vill ha men som ändå framstår som en nödvändig allierad, inte minst för USA. Det amerikanska beroendet av olja från Mellanöstern kan förutses minska till följd av den så kallade skiffergasrevolutionen, men stora mängder saudiskt kapital finns investerat i USA och landet är en ofrånkomlig allierad i kampen mot rörelser som al-Qaida eller IS i Syrien och Irak. Terrororganisationerna måste bekämpas, men varken USA eller någon annan kan göra detta på egen hand utan aktivt stöd från andra länder i regionen.
Också Sverige medverkar i begränsad utsträckning i kampen mot IS, liksom mot de islamistrebeller som hotat att ta makten i Mali. Borde vi låta bli? Nej, det är inte ett acceptabelt alternativ att ställa sig vid sidan när politiskt eller religiöst motiverade extremister terroriserar människor med ”fel” tro eller bakgrund, i Mellanöstern lika väl som på andra håll i världen. Och det finns inget som talar för att Sverige utsätts för större risker än vad som annars hade varit fallet på grund av detta – hotet finns ändå, helt oavsett vilka aktioner utomlands som Sverige deltar i.
Verkligheten i det krisdrabbade Mellanöstern tvingar fram samförstånd mellan länder och rörelser som annars har mycket lite gemensamt. Men den moraliska kompassen får inte överges ens i sådana situationer. Om Saudiarabien gör anspråk på att vara en respektabel medlem av det internationella samfundet så måste omvärlden klargöra vad detta innebär.