I fredags drog handelskriget i världen i gång på allvar. USA införde tullar på kinesiska importvaror värda 300 miljarder kronor och Kina svarade med lika mycket. Båda sidor har ett schema för den kommande upptrappningen. Ingen borde bli förvånad. Donald Trump har för vana att genomföra det han utlovat, alldeles oavsett effekter och andra länders perspektiv.
Man ska inte överdriva effekterna av de första tullarna. Enligt Nordeas analytiker ger de en negativ effekt på Kinas BNP med 0,2 procent. Men de sammanlagda effekterna av ett globalt handelskrig kan bli stora. Enligt Bank of England-chefen Mark Carney kan den globala BNP sjunka med 2,5 procent, och för den största ekonomin, USA:s, kan effekterna bli fem procents nedgång (The Guardian 6/7).
Trump är som ett självspelande piano. Han säger att han ska göra landet fantastiskt igen, genomför en politik som har motsatt effekt och sparkar under resans gång alla rådgivare som har invändningar.
Vansinnet har bara börjat. Det kinesiska svaret på Trumps nya tullar är bland annat 25 procents tull på sojabönor. Att soja är stort i Kina vet nog alla och landet står ensamt för nästan två tredjedelar av de amerikanska böndernas sojaproduktion. Hoppsan, sade Trumpadministrationen, och förbereder lån på 30 miljarder dollar till jordbruksdepartementet för att köpa den skörd som blir osåld under handelskriget. Väljarna på landsbygden är viktiga, bevars.
Så där lär det fortsätta för alla de industrijobbare som utgör presidentens väljarbas. Man ger lite, tar lite men i slutändan är det ändå inte 1950-talet som kommer tillbaka med happy days och homemade apple pie. Något Harmageddon innebär inte handelskriget, världen har redan fått en vana att anpassa sig till Trump.
Den stora faran är heller inte några procents nedgång för BNP. Det är en värld utan samarbete, avtal utbyte och förståelse mellan stater. Handelskrig kan förr eller senare leda till riktiga krig och detta kan tyvärr bli det arv Trump lämnar efter tiden i Vita huset.