När valet är avklarat är det naturligt att diskutera framtiden för de partiledare som stått på den förlorande sidan. Fredrik Reinfeldt (M) har redan deklarerat sin avgång till våren och naturligtvis funderar även Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) på hur de ska agera. Annie Lööf (C), som dels har suttit kortast tid och dels har en framgångsrik valrörelse bakom sig, är den enda alliansledare som redan nu kan blicka mot nästa val 2018.
Den som i dag satsade pengar på att Lööf om fyra år går till val tillsammans med tre andra kvinnor i alliansen (om samarbetet består) skulle nog inte bli rik på kuppen. Spelbolaget skulle sätta ett relativt lågt odds eftersom favoriterna till efterträdare i dagsläget kanske bedöms vara Catharina Elmsäter Svärd och Anna Kinberg Batra (M), Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm (FP) samt Acko Anckarberg och Ebba Busch Thor (KD). Alla dessa har en lång meritlista och sällan har väl personernas kön varit mindre relevant för positionerna.
Kristdemokraterna och Folkpartiet får sköta sina eventuella processer i god ordning, först ut är Moderaterna. Och genast blir efterträdarens kön en fråga: ”Det räcker inte att vara kvinna”, utropar SvD:s ledarsida i sin rubrik (18/9). Skribenten suckar över att vissa moderata länsförbund gett uttryck för att ”det är dags för en kvinna nu”. Ungefär som att detta vore en konstig tanke i ett parti med en lång rad män på partiledarposten.
Elmsäter Svärd och Kinberg Batra, en minister och en gruppledare i riksdagen, ingår båda i det fält där den nya partiledaren måste sökas. De har visat sådana kvaliteter i sitt ledarskap av ett departement respektive en rekordstor moderat riksdagsgrupp, att de ofrånkomligen måste komma i fråga i detta läge. Den enda som avgjort skulle ha legat bättre till är finansminister Anders Borg, men han har ju valt att lämna politiken helt.
Man kan säga att ”det är dags för en kvinna” på samma sätt som att ”det är dags för klave” om myntet visat krona tio gånger i rad, om man i grunden anser att kvinnor och män är lika lämpade för ett visst uppdrag. Man kan också glädjas över att de mest kompetenta kandidaterna på ett tidigare mansdominerat jobb visar sig vara kvinnor, och man kan glädjas över fördelarna som det innebär att visa upp en mer jämställd organisation. Allt detta kan man göra utan att på något vis förespråka kvotering.
En avgörande skillnad när Göran Perssons efterträdare som S-ledare skulle utses 2007 var att valberedningen på förhand bestämt att det var dags för en kvinna. När Margot Wallström och Carin Jämtin tackat nej blev det till slut Mona Sahlin, och valprocessen bidrog nog till att hon snart fick sitt ledarskap ifrågasatt.
Förhoppningsvis slipper kommande kvinnliga partiledare den behandlingen, trots att det är dags för en kvinna både här och där.