PIRLS står för Progress in International Reading Literacy Study och handlar alltså om det som på svenska kallas för läsförmåga. Svenska elever ligger nu på samma nivå som 2001, som var det år då Sverige låg bäst till. Sedan vände det nedåt och tio år senare, 2011, var resultaten riktigt dåliga. Nu har det alltså vänt igen. Också i de mer kända PISA-undersökningarna har Sverige hävdat sig bättre det senaste året.
Men tävlingsmomentet i dessa mätningar kan ha sina risker. Det avgörande är läsningen i sig och dess betydelse för elevernas möjlighet att ta till sig kunskaper och få en fördjupad förståelse för sitt samhälle – inte att Sverige tappar eller vinner placeringar i en tänkt serietabell. Och det är viktigt att förstå att alla resultat av detta slag är osäkra. Jämförelser mellan länder med olika förutsättningar är svåra och det kan finnas felkällor som inte upptäcks.
Något har ändå skett och det är rimligt att tro att det hänger ihop med den förändrade ton i svensk skoldebatt som kan spåras tillbaka till slutet av 1990-talet. Kloka och rutinerade lärare har alltid satt kunskapen i fokus och förstått betydelsen av arbetsro och tydliga förväntningar.
Men förståelsen i samhället i övrigt för det som måste vara skolans huvuduppgift har ibland brustit. Betyg, kvalitetskrav, stark satsning på de första avgörande skolåren – allt sådant avvisades länge som orättvis och ojämlik ”sortering” av tongivande skolpolitiker, ofta men inte bara med hemvist inom Socialdemokraterna.
Det känns nu som ganska länge sedan. Det har blivit politiskt omöjligt att tala om skolan utan att också tala om fokus på kunskap och på att förhindra att brister från de första skolåren fortplantas vidare upp genom skolsystemet. Och insikten om att det avgörande är förmågan att läsa och förstå det man läser delas av nästan alla.
Men det betyder inte att vi kan andas ut. Flickor presterar fortfarande ofta påtagligt bättre än pojkar, klyftor av olika slag i det omgivande samhället gör sig påminda också i skolresultaten, allt för få vill satsa på läraryrket. När det, som förre skolministern Jan Björklund (L) uttryckt det, handlar om att vända en atlantångare så kan man inte ta handen från rodret så fort kursändringen börjar ge utslag. Snarare gäller det att hålla i och inte glömma huvudinriktningen.
En helt annan sak är att också den nya kursen någon gång kan behöva justeras. Alla elever har inte samma förutsättningar att nå upp till kunskapsmålen. Är det rimligt att också traditionellt praktiska ämnen som slöjd och idrott får en teoretisk slagsida? Är systemet med kursbetyg i stället för ämnesbetyg som kan förbättras år för år verkligen bra?
Men läsningens avgörande betydelse kan inte ifrågasättas.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör