Ändå uttalar sig både politiker och andra som om de trodde att knepet för att komma åt nazistiska organisationer och deras propaganda skulle vara att lägga till nya symboler, som den så kallade tyrrunan, till den lista som inte finns.
Ett belysande exempel fanns i Dagens Nyheter i går. Där skildras på nyhetsplats en ordväxling mellan Liberalernas Roger Haddad och justitieminister Morgan Johansson (S) om att stoppa nazister genom att förbjuda deras symboler. Också DN:s reporter tror uppenbarligen att den viktiga frågan är att lista olika symboler som olagliga.
Det är fel – och Haddad och Johansson resonerar också fel. Nazister som viftar med hakkorsfanor kan åtalas och dömas för hets mot folkgrupp. Det är alldeles utmärkt – men det avgörande i lagens mening är det som kallas för ”uppsåtet” och var och en bör kunna inse att uppsåtet, avsikten eller syftet med att använda hakkors vanligen är just att bedriva hets mot folkgrupp.
Samma logik kan givetvis användas också om tyrrunan och andra symboler som förekommer i nazistisk propaganda, utan någon lagändring där förbjudna symboler räknas upp. Men kunskapen om nazismens symbolspråk och kodbegrepp har länge varit svag i Sverige. Det kan ändras genom den allmänna debatten och genom ordentliga utbildningsinsatser, bland annat riktade mot polis och mot rättsväsendet över lag.
Den övergripande principen om att det är uppsåtet som räknas och ska bedömas fungerar oavsett vilka symboler som för ögonblicket används av den ena eller andra gruppen. Försöker man däremot i en lagtext räkna upp alla symboler som är förbjudna så blir i stället resultatet att listan blir inaktuell i samma ögonblick som den fastställs. Det är ju mycket enkelt, för den som vill, att konstruera en ny symbol och använda den i samma syfte, eller med samma uppsåt, som de symboler som just förbjudits.
Roger Haddad tror, enligt DN, att yttrandefriheten ”hamnar på ett sluttande plan” om olika symboler förbjuds. Morgan Johansson säger enligt samma DN-artikel att tyrrunan bör förbjudas för att den ibland satt på nazistiska uniformer. Ingen av dem tycks ha reflekterat över hur hetslagstiftningen fungerar. Poängen är inte hur lång eller kort en lista på förbjudna symboler kan göras, utan vilket uppsåtet, syftet eller avsikten är med att använda dem.
När det gäller grupper som Nordiska motståndsrörelsen, som medvetet försöker provocera fram våld och som har medlemmar som genomgått terroristutbildning i Ryssland, måste demokratin försvara sig. Här kan finnas utrymme för lagskärpningar. Men det vore illa om diskussionen om åtgärder mot nazistisk våldsanvändning trängdes ut av en ordväxling om symbolförbud där båda sidor missar poängen.
Håkan Holmberg