Regeringen är svag och reformtakten låg. Krisen i Miljöpartiet har påverkat stödet för hela regeringen. Är det då inte dags för Alliansen att fälla regeringen och ta över regeringsmakten?
Det tycker Göteborgs-Postens ledarsida som beklagar att Alliansen inte lagt fram en gemensam vårbudget (GP 5/5 2016). Ledaren var säkert som ljuv musik i öronen för de moderater som till varje pris vill att Socialdemokraterna ska lämna Rosenbad. Idén att Alliansen bör fälla regeringen, antingen genom en misstroendeförklaring eller en gemensam budget, har i veckan framförts av bland andra MUF-ordföranden Rasmus Törnblom och andra politiker med hemvist företrädesvis inom M och KD.
Hittills har den moderata partiledningen stått emot de interna kraven. Anledningen är förstås att en Alliansregering under nuvarande parlamentariska situation skulle vara tvungen att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna har också varit tydliga med att det inte är aktuellt att fälla regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna.
Alliansens strategi är i stället att satsa på valet 2018. I en debattartikel nyligen skrev Alliansens partisekreterare att man vill "bli den naturliga regeringsbildaren efter nästa val". (DN 30/3)
Det är glädjande att Alliansens ledare avvisar idén om att fälla regeringen med stöd av Sverigedemokraterna. Men samtidigt är strategin från de borgerliga partierna vansklig. Även om Alliansen blir större än de rödgröna 2018 är det ändå troligt att det blir en minoritetsregering med samma låga reformtempo som under Alliansens andra mandatperiod 2010-2014.
I en situation där inget av blocken får egen majoritet och där Sverigedemokraterna samlar ett väljarstöd kring 10-15 procent, bör partierna vara öppna också för nya samarbetsformer.
Rent sakpolitiskt går det också att ifrågasätta Liberalerna och Centerpartiets prioritering att redan nu, oavsdett förutsättningarna i övrigt, binda sig för regeringssamverkan med Moderaterna. Centerpartiet och Moderaterna har helt olika syn på migrationspolitiken och Liberalerna har sagt sig vara villiga att förhandla med regeringen om en ny skattereform. Och det kan mycket väl uppstå en situation där samverkan mellan M och S är nödvändi8g för att få tillrä'ckliga parlamentariska majoriteter.
Stefan Löfven verkar dock ha lämnat talet om "utsträckta händer" till förmån för en tydlig konfrontationslinje. De borgerliga partierna utmålas som den svenska modellens dödgrävare och i sitt första maj-tal lät statsministern förstå att alternativet till den rödgröna regeringen är en "blåbrun". Det är politisk retorik som knappast imponerar på någon.
Alla alliansparter bör inse blockpolitikens begränsningar och Stefan Löfvens "samarbetsregering" bör leva upp till sitt namn. Då kan Sverige få en stark regering och ett högre reformtempo.
UNT Ledare