År 2017 har det gått hundra år sedan ryska revolutionen. I julhelgen som gick var det 25 år sedan Sovjetunionens sista president, Michail Gorbatjov, lämnade sitt ämbete och unionen upplöstes.
Det var inte ryska revolutionen som ledde till sovjetstatens upprättande. Revolutionen ägde rum i februari 1917 och dess omedelbara politiska resultat blev ett försök att upprätta en demokratisk ordning, med fria val, fria medier och en fungerande rättsstat.
Men Ryssland var samtidigt engagerat i första världskriget och situationen i landet försämrades snabbt. I oktober genomförde kommunistpartiet (bolsjevikerna) en statskupp. Ett av 1900-talets mest tragiska och katastrofala politiska experiment följde, och överlevde ända till 1991.
Det ligger en stor symbolik i att de enda av det fallna tsarväldets politiska organ som övertogs, eller åter aktiverades, av kommunistregimen var censuren och hemliga polisen. Och mot de demokratiska krafterna stod inte bara kommunisterna utan också reaktionära ”vita” arméer som ville återupprätta självhärskardömet. Men Ryssland var inte dömt att förbli en diktatur under ny flagga, under andra omständigheter hade landet från 1917 och framåt kunnat utvecklas till en demokrati.
Under kommunisttiden uppträdde säkerhetsorganen under en rad skiftande namn, men de var alla underställda kommunistpartiets kommando. Samtidigt var det inom säkerhetsorganen som den bästa kunskapen om hur det egentligen stod till i landet fanns.
Stalins sista säkerhetschef, Lavrentij Berija, var en massmördare fullt i nivå med Stalin själv, men anses också ha planerat att reformera det kommunistiska systemet efter Stalins död. Han avsattes och sköts.
Berija kan ses som en tidig föregångare till Jurij Andropov, KGB-chef under Brezjnev. Också Andropov hade tankar om reformer men avled efter kort tid – och få tror att han hade kunnat förändra systemet mot partiets vilja. När Michail Gorbatjov 1985 blev partiledare var läget så akut att ett reformförsök var ofrånkomligt, men resultatet blev i stället att systemet och till sist hela sovjetstaten bröt samman. Kommunistpartiets maktställning upplöstes, men säkerhetsorganen fanns kvar.
Precis som 1917 befann sig landet i en djup kris när demokratin åter fick en chans. Men till sist var det till säkerhetsorganen som Rysslands president Boris Jeltsin såg sig tvungen att vända sig för att återställa någon form av stabilitet – och kunna avgå utan att riskera livet. Vladimir Putin har förstått att använda makten för att förvandla demokratin till ett sken och ge dem som är lojala väldiga möjligheter att berika sig själva.
Det ser ut som stabilitet, men är något helt annat. Under ytan finns, precis som tidigare, ett annat Ryssland. Inte heller Putins makt kommer att vara för evigt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör