Den 24 mars skulle ett avtal mellan Iran och den internationella förhandlingsgruppen (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland och Tyskland), vara klart för underskrift. Men riktigt färdig blev man inte, trots att förhandlingarna i Lausanne fördes på övertid. Vad vi fick var ett slags ramavtal, där detaljerna ska fyllas i genom fortsatta förhandlingar fram till slutet av juni.
Är det en framgång eller ett misslyckande? Frågan går inte att besvara med säkerhet. Säkert är däremot att de som motsätter sig varje tanke på ett avtal – främst Israels premiärminister Netanyahu och en rad amerikanska högerpolitiker – kommer att göra vad de kan för att förhindra ett avtal. Den amerikanska kongressen kan i princip fälla alltsammans genom att vägra ratificera överenskommelsen.
Om den verkligen gör det är en annan fråga. Problemet för förhandlingarnas hårdaste kritiker är nämligen att de förnekar verkligheten – och det på ett sätt som är lätt för var och en att genomskåda. De sex stater som driver förhandlingarna med Iran kommer inte att ge mullornas regim möjlighet att skaffa kärnvapen – den möjligheten har de nämligen redan och den går inte att upphäva. Syftet med förhandlingarna är att reglera och snäva in Irans manöverutrymme så pass att kunskapen stannar på papperet. I utbyte ska sanktionerna mot landet hävas stegvis.
Sanktionerna har träffat Irans ekonomi hårt, men de har inte hejdat det nukleära programmet. Misslyckas försöken att binda regimen i Teheran vid ett avtal med världens stormakter så finns ingen ”plan B”, utöver att försöka bomba landets kärnenergianläggningar. Det lär inte hjälpa mer än tillfälligt, men kommer däremot säkerligen att medföra att det blir helt omöjligt att i fortsättningen komma till tals med den iranska regimen.
Därför är det rätt att fortsätta förhandlingarna för att försöka hitta en formel som kan accepteras av båda parter. Svårigheten ligger givetvis i att omvärlden, med USA som främsta företrädare, vill ha så specificerade restriktioner som möjligt medan den iranska sidan drar åt andra hållet. Och medan omvärlden vill att sanktionerna ska kunna återinföras vid eventuella iranska brott mot avtalet så vill Iran att motparten ska binda sig för att de avskaffas snabbt och med så få villkor som möjligt.
Iran kommer inte att få kärnvapen om avtalet kommer i hamn – sådana kan man skaffa ändå och det finns starka skäl att se med skepsis på alla iranska utfästelser. Men för varje detalj som omvärlden kan få den iranska regimen att acceptera, vare sig det gäller begränsningar eller kontroller, så ökar chanserna att eventuella kärnvapenplaner skjuts på framtiden och i praktiken överges. Därför har de som vill bryta förhandlingarna fel.