Skulle det inte vara ungefär detsamma om allianspartierna regerade med stöd av Sverigedemokraterna? Analogin är missvisande i alla delar, men upprepas ändå i olika inlägg, också av en del personer som borde veta bättre.
Någon kan säga att felet ligger i bilden av vad SD är för typ av parti. Men det är lika mycket – eller mer – fråga om en felaktig bild av kommunisterna, det parti som under en stor del av efterkrigstiden var känt som VPK. Tydligen behöver saken redas ut ännu en gång.
Kommunisterna har genom sin historia sett sig själva som det redskap som ska genomföra den ”historiskt nödvändiga” förvandlingen av det liberala samhället, över socialism till ett utopiskt ”kommunistiskt” slutmål. Ett parti med en sådan självförståelse kan inte släppa den politiska makten när den väl erövrats och inte heller tolerera samhällskritik som kan äventyra den omvandling som ytterst betingas av ”historien själv”. Att kommunistpartier vid makten efter revolutionerna 1989-91 ändå tvingades göra just detta är en annan historia.
Ännu en del i denna självförståelse är (eller var) att kommunistiska partier anser sig ha ett historiskt och exklusivt uppdrag att leda arbetarklassen – den klass som i marxistisk teori ska bära fram det nya samhällssystemet. Socialdemokraterna har därvidlag antingen setts som fiender eller som ett parti som ska lockas till samverkan – i praktiken tvångsvis sammanslagning med kommunisterna på det sätt som skedde i det sovjetockuperade Östeuropa efter andra världskriget.
I länder som Sverige var detta inte möjligt. Kommunistpartiet hade därför att vänta ut internationella förhållanden som skulle ändra på dessa förutsättningar. Intill dess såg sig partiet – med en vanlig formulering från 50-talet – som socialdemokraternas ”vänliga pådrivare”. Detta underströks ytterligare av att man ibland drog tillbaka sina listor i valkretsar där S riskerade att tappa mandat.
Att ”fälla en arbetarregering” var därmed helt uteslutet – vilket i praktiken betydde att kommunisterna ställde sig vid sidan av det normala politiska spelet. Och några S-inviter till kommunisterna eller aktiv samverkan i viktiga frågor förekom aldrig.
Om och i vilken utsträckning dessa tankefigurer lever inom Vänsterpartiet av i dag vet ingen riktigt säkert. Men historiskt har de varit helt avgörande för VPK:s och dess föregångares uppträdande. Sverigedemokraterna däremot ser sig – som var och en kan konstatera – inte som en del i ett ”borgerligt” samhällsprojekt utan har helt egna ambitioner. Partiet kommer inte att lägga sig platt för en borgerlig regering på det sätt som kommunisterna, av strikt ideologiska skäl, alltid gjorde för socialdemokraterna.
Låt oss nu äntligen slippa denna missvisande analogi mellan SD och VPK.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör