EU kan beskrivas på många sätt. Ett samarbete mellan likar, en byråkratisk konfliktlösningsmekanism, ett integrationsarbete, en värdegemenskap, ett fredsprojekt.
Den unika kombinationen av beslut som binder alla medlemmar utan krav på enighet och friheter över gränserna för alla medborgare är en modell som – trots fel och brister – inspirerar resten av världen.
Förmågan att påverka genom attraktionskraft kallas för att ha mjuk makt. Mot den står den hårda makten. Dess utövare måste armbåga sig fram. Med påtryckningar, hot och till och med våld driver de sina intressen.
Ryssland saknar i stort sett mjuk makt och använder den hårda istället, vilket konflikten med Ukraina visar.
Ryssland har under flera år skapat ”hanterbar instabilitet” i sina grannländer för att åstadkomma rättning i leden i det som Kreml anser vara dess rättmätiga intressesfär. Inte bara Ukraina utan även Georgien och Moldavien har drabbats av den, skuggan sträcker sig längre.
Moskvas agerade tjänar inte den ryska befolkningens långsiktiga intressen, men det hjälper makthavarna i Kreml att behålla ett korrupt system som berikar dem själva på alla andras bekostnad. För att bevara det ingår också att utmåla omvärlden som fientlig och fylld av hot.
Det säger sig självt att det inte är den bästa grogrunden för att främja samarbete. Trots det utvecklar Ryssland ett svar på EU. Målsättningen är att på sikt skapa den Euroasiatiska Unionen. I januari blev Euroasiatiska ekonomiska gemenskapen verklighet mellan Ryssland, Vitryssland, Kazakstan och Armenien. Kirgizistan väntas snart följa efter.
Att Ukraina och även Georgien och Moldavien vill bli medlemmar i EU och att flera andra länder också vill ha ett djupare samarbete visar att unionens mjuka makt fungerar. Krisen i euroområdet har visserligen gett EU-samarbetet en törn, men kris och utveckling har alltid gått hand i hand under samarbetets historia. Drömmen om en bättre framtid i ett EU-anpassat Europa är i högsta grad levande.