På agendan stod bland annat de drunkningsolyckor i Medelhavet som har drabbat tusentals flyktingar. Alla vet vad som skulle krävas för att förhindra humanitära katastrofer av denna typ. Men väggarna i fortet Europa är hårda, kalla och svåra att rubba.
Det är oklart hur många som har fått sätta livet till i jakten på en säker och fri framtid. Enligt Human Rights Watch (HRW) uppskattas dock 20 000 – 25 000 människor ha förolyckats i Medelhavet under de senaste tjugo åren. Vi minns alla olyckan utanför ön Lampedusa i Italien i oktober 2013, då över 360 personer omkom. Benjamin Ward på HRW varnar i ett uttalande för vad som nu kan vara på väg att ske: ”Utan starkare och mer samordnade åtgärder från EU-håll finns risken för att denna sommar blir en drunkningssäsong i Medelhavet.”
Men varför ser det då ut som det gör?
Inom EU finns tyvärr alldeles för få länder som är villiga att ta sitt humanitära ansvar. Sverige och Tyskland framstår i sammanhanget som de främsta undantagen.
Sedan Dublinförordningens tillkomst 2003 kan en flyktings asylrätt endast prövas i ett EU-land – och då i det första land som denna anländer till. I de länder som bär Europas yttre gränser har den ordningen lett till att gränsövergångarna har börjat bevakas allt hårdare.
I Grekland har gränsen mot Turkiet bebyggts med en hög, taggtrådsbeklädd mur, som dygnet runt bevakas av vakter från EU:s byrå för gränskontroll, Frontex. Ett liknande projekt pågår i Bulgarien. När landvägarna in i Europa stängs, blir flyende människor tvungna att bege sig ut på havet. Även där har dock grekiska myndigheter ägnat sig åt ”pushbacks” – att tvinga bort de ofta överlastade och mycket osäkra fartygen från grekiskt vatten.
Det som skulle behövas är alltså säkra vägar in i Europa – exempelvis genom så kallade asylvisum, som innefattar att en asylansökan inte måste lämnas in på plats i det aktuella landet – samt att fler länder skulle ta sitt ansvar i flyktingfrågan. Dit har det dock visat sig vara svårt att nå och efterspelet till Lampedusa-tragedin kom främst att handla om hur man bättre skulle bevaka Medelhavet i fortsättningen. Det italienska projektet ”Mare nostrum” har i den kategorin varit lyckat och räddat många liv. Men mot grundproblematiken hjälper det föga.
I ett brev inför torsdagens ministermöte gick Sverige och fyra andra EU-länder ut och krävde ökad solidaritet mellan medlemsstaterna vad gäller asylmottagande. Och det är givetvis i den riktningen EU måste röra sig, även om det i dagsläget är svårt att se hur detta skulle gå till.
Att hitta en rimlig lösning kommer att bli en utdragen process och under tiden som denna pågår kommer många fler flyktingar att hinna sväljas av Medelhavets vågor. Detta tröga agerande är djupt ovärdigt den fredsbevarande unionen.