Vad Donald Trump egentligen har för politiska idéer, utöver att vara mot invandring och frihandel, är inte lätt att säga. Mycket tyder på att han ser politik, och i synnerhet internationell politik, som en sorts förlängning av sitt eget sätt att göra affärer. Johan Rudström kommer att diskutera USA efter presidentvalet i en längre krönika på trettondagsafton.
Den brittiska folkomröstningen, som ledde till att landet nu förbereder sig för att lämna EU, har hittills inte lett till någon framgång för populister i landets inrikespolitik. Valsystemet missgynnar kraftigt både de Europavänliga Liberaldemokraterna och det EU-fientliga UKIP.
Men EU försvagas just när unionen hade behövts som bäst, britterna gör sig offside i Europa och landets politiska system är plötsligt dysfunktionell genom att Labour, det nominellt ledande oppositionspartiet, sluter sig inåt.
Förhoppningsvis slipper Frankrike och EU Marine Le Pen. Förhoppningsvis kan Angela Merkel sitta kvar som tysk förbundskansler. Men tonen och valet av frågor kommer i den ena europeiska valrörelsen efter den andra att präglas av rädsla – för invandrare, för internationella handelsavtal och för själva det europeiska samarbetet.
Samtidigt talar allt för att migrationstrycket mot Europa fortsätter, inte bara från det snart helt förödda Syrien. Det system med internationella avtal för handel, klimat och kontroll av kärnvapen som hör till framstegen i den internationella politiken under senare år riskerar att rivas upp.
Också de mindre pessimistiska scenarierna för 2017 är oroande. Men inga trender varar för evigt. Isolationism och populism är inga recept för ekonomisk framgång eller större social rättvisa, utan för motsatsen. Politiska pajaskonster kan dölja populismens konsekvenser under ganska lång tid, men inte hur länge som helst. Och det finns starka underliggande krafter som verkar i motsatt riktning.
Myter och hat kan spridas sekundsnabbt över nätet, men detsamma gäller också konstruktiva och genomtänkta inlägg i viktiga debattfrågor. Kunskap och information kan inte längre stängas ute på det sätt som var möjligt i exempelvis Sovjetunionen under kommunismen. De globala kontaktnäten kan inte klippas av bara för att fysiska gränser stängs och broar spärras.
Men att bara vänta på att vinden vänder är inte hållbart. Dels gäller det att minimera de skador som populistiska politiker kan ställa till med. Dels gäller det att övertyga fler om att den i vid mening liberala samhällsordning som vuxit fram under efterkrigstiden är överlägsen alla former av auktoritära eller totalitära alternativ.
Attacker mot demokratiska institutioner eller mot minoritetsgrupper, från populister vid makten, kan bromsas med hjälp av de mekanismer som rättsstaten själv erbjuder. Demokratiska politiker i alla läger måste identifiera de punkter där motstånd mot populisters framstötar alltid är viktigare än traditionella skiljelinjer mellan partier och politiska block.
En viktig del i motståndet är också att avslöja den liberala ordningens fiender. Ryssland är inte ett framgångsrikt alternativ till det demokratiska Västeuropa utan ett land i ekonomiskt förfall och präglat av utbredd misär och förödande korruption. Det folkliga stödet bakom olika auktoritära ledare är inte alltid så stort som de själva vill göra gällande.
Det liberala samhällets institutioner, från skolan till polisen, måste fungera i vardagen. Sociala klyftor och klyftor mellan olika landsändar måste aktivt motverkas. Staten och politiken behövs alltid för att den öppna ekonomins fördelar ska nå ut. Och de ekonomiska problem som alltid finns, i varje land, skulle snabbt förvärras om gränserna stängdes för varor, människor och idéer.
Mycket ser dystert ut inför 2017. Men inga trender fortsätter för evigt. Det kommer fler årsskiften än detta.
Håkan Holmberg