Signe Larsson i Lund är typisk för den svenska bostadsmarknaden i storstäder och studentstäder. Och otypisk, då hon bytte sitt rymliga radhus i utkanten av staden mot en mindre lägenhet. I Dagens Nyheter (9/8) berättar hon att hon hade alldeles för stor bostadsyta och att andra behövde den bättre: ”När huset gick över till en familj med två små barn kändes det bra att ha flyttat”, säger hon.
Ekonomiskt sett hade hon alla skäl att stanna kvar i radhuset. Ingen svensk regering har gjort något åt hyresregleringen och hon hade ingen chans att få tag på en äldre lägenhet med rimlig hyra. Det blev nyproduktion och en betydligt högre månadskostnad än hon hade tidigare. Radhuset hade också endast den låga fastighetsavgiften, och när hon säljer det med god vinst (priserna har ökat kraftigt på dess orter) kommer reavinstskatten. För många som byter villan mot en bostadsrätt kan det bli en förlustaffär.
Regeringen och oppositionen har gått förbi dessa grundläggande problem i de blocköverskridande samtalen. Där handlar det bara om att bygga mer. Ju fler nya bostäder man få loss genom stimulanser eller genom att minska de krångliga byggreglerna desto bättre. Och byggandet behövs ju också. Och alla regelförenklingar är välkomna. Men till att börja med borde Sverige utnyttja de bostäder som redan finns mycket bättre.
Enligt DN:s granskande serie om bostäder flyttade bara var tionde svensk förra året, och det är alldeles för lite. Över 300 000 villor är ensamhushåll i kommuner där bostadsbrist råder. Samtidigt ökar trångboddheten i andra bostadsområden. I Stockholm finns nästan 10 000 hushåll med en boendeyta på över 100 kvadratmeter per person, samtidigt som invånarna i östra Rinkeby har i genomsnitt 17,8 kvadratmeter att röra sig på.
En del trivs säkert med gott om plats. Men självklart skulle många vilja göra som Signe Larsson och byta till något mindre. I Uppsalas villaområden finns också många 70-plussare med låga eller inga lån på sina hus. Huset har förstås stigit kraftigt i värde, men det räcker ändå knappt för den nyproducerade bostadsrätten när skatten är betald.
Med fastighetsskatten blev det dyrt och bo stort och fint. För dyrt, tyckte många, och skatten var omdiskuterad. Det blev alliansregeringen som slutligen avskaffade fastighetsskatten, och som finansierade det med en fast grundavgift samt med den nya reavinstskatten. Det blev fel, vilket allt fler har insett när bostadsbristen och priserna fortsatt stiga. Och dessutom var det stora problemet förmögenhetsskatten, som tillsammans med fastighetsskatten kunde ge orimliga konsekvenser.
Det finns fortfarande tid för de ansvariga att korrigera felgreppen. Men inte mycket tid. Valrörelsen 2018 närmar sig och då kommer ingen att vilja stöta sig med den mäktiga villalobbyn och återinföra fastighetsskatten.