Den som går till UNT:s textarkiv hittar mängder av artiklar där detta ord ingår. Från slutet av 1990-talet och i många år framåt ingick uttrycket ”sorteringsskola i varje socialdemokratiskt inlägg om skolan. När Jan Björklund (FP), då borgarråd i Stockholm, började sin långa kampanj för återupprättat kunskapsfokus och trygghet och arbetsro i skolmiljön möttes han av en skur av ovett från det dåvarande regeringspartiet.
Betyg, kvalitetskrav, stark satsning på de första avgörande skolåren – allt avvisades som ”sortering”. Att sorteringen redan fanns, på ett senare stadium då det ofta var för sent att göra något åt kunskapsluckor som uppstått tidigt, ville man inte se.
Skolministern hette då Ingegerd Wärnersson. Hon blev en belastning och ersattes av Tomas Östros, som hade större probleminsikt och själv började tala om kunskap och ordning och reda i klassrummen. När Östros avlöstes av Ibrahim Baylan blev retoriken åter mer diffus. Efter valnederlaget 2010 konstaterade Mona Sahlin öppet och befriande att Socialdemokraternas skolpolitik behövde ses över i grunden.
I dag finns knappast något parti som inte talar om kunskap som skolans huvuduppgift, om läraryrkets status eller om vikten av tidiga insatser för att stödja dem som kan halka efter. Samtidigt har Björklund som skolminister blivit mer sårbar eftersom de stora resultaten av de reformer som genomförts under alliansens två valperioder alltjämt återstår att se.
Alla reformer har inte blivit lyckade. Lärarlegitimationen är ett exempel. Många lärare upplever en ökad arbetsbelastning – baksidan av fler kvalitets- och kunskapskontroller. Finansdepartementet behandlade RUT-avdrag för läxhjälp som en ren skattefråga och inte som en jämlikhetsfråga. Lärarnas löner släpar efter – men de sätts inte heller av centralt placerade politiker.
Men den som tror att skolpolitiken får en helt ny inriktning om alliansregeringen ersätts av en rödgrön regering har sannolikt fel. Både S och MP talar i dag om kunskap, kvalitet, lärarnas roll och vikten av tidiga insatser på precis det sätt som Björklund började göra för femton år sedan. Och även med Fridolin, Baylan eller Damberg som utbildningsminister tar det lång tid att se resultat av reformer som genomförs nu.
Oppositionen talar gärna om kombinationen av kommunaliseringen och friskolorna som en källa till många av skolans problem. Mycket talar i själva verket för att friskolornas uppsving från början av 90-talet har ett samband med effekterna av kommunaliseringen några år tidigare. Bland lärarna är missnöjet över kommunaliseringen starkt och utbrett.
Men Björklund är alltjämt nästan ensam om att kräva ett återupprättat nationellt, statligt, ansvar för skolan. Också de övriga allianspartierna tvekar. Men en sådan reform kan vara just det som behövs för att konsolidera skolpolitikens nya inriktning.