Beslutet motiveras av att Ai Weiwei inte uppgav i visumansökan att han fällts i kinesisk domstol. Men kontakterna med polisen beror uteslutande på Ai Weiweis engagemang för mänskliga rättigheter och kritik av kommunistpartiet.
För dessa ”brott” har han misshandlats, hållits isolerad och dömts till flera år i husarrest. Kineser som öppet kritiserar regimen kan med närmast absolut visshet räkna med att terroriseras och frihetsberövas. Det gäller journalister, akademiker men också representanter för olika etniska minoriteter.
Så handlar ett styre som till varje pris vill behålla kontrollen. Men omvärldens reaktioner då?
President Xi Jinping och det kinesiska ledarskapet är, tyvärr på goda grunder, övertygade om att det är fritt fram. Få tror annat än att det var för att undvika risken att Ai Weiwei skulle befinna sig i London, där han ska besöka en retrospektiv utställning över sin konst, vid samma tid som Xi Jinpings statsbesök i Storbritannien i oktober som låg bakom tidsbegränsningen av hans vistelse.
Kina är helt enkelt för mäktigt att bråka med. En enskild invid och principer för mänskliga rättigheter väger lätt inför hotet om att lukrativa affärskontrakt inte blir av.
Men man ska heller inte hysa några illusioner om att beteendet ändras av eftergifter. Förhoppningarna om att sommar-OS i Beijing år 2008 skulle leda till större öppenhet var i bästa fall naivt, i värsta fall uteslutande cyniskt. Det framstår alltså som otänkbart att tilldelningen av vinterspelen år 2022 till Beijing kommer att leda till några som helst förbättringar.
Kina är dock ingen monolit. De marknadsliberala reformer som svept över landet skapar både motsättningar och förväntningar som blir allt svårare för regimen att bemästra. Den ökade förföljelsen av oliktänkande är därför också ett tecken på svaghet.