Det betyder inte att förhandlingarna var ett spel för galleriet. Motsättningarna var stora och verkliga. En annan sak är att de brittiska kraven inte är sakpolitiskt rationella. Men någon möjlighet att avvisa dem fanns inte om Cameron ska en möjlighet att vinna folkomröstningen om Storbritanniens fortsatta medlemskap.
Den svåraste frågan var det brittiska kravet på inskränkning av sociala bidrag till invandrade EU-medborgare. Den ekonomiska betydelsen av denna inskränkning är marginell jämfört med vad samma invandrade EU-medborgare bidrar med till den brittiska ekonomin. Men Cameron har låtit sig bli fånge hos en opinion som motsätter sig att andra länders medborgare alls arbetar i Storbritannien, trots att det är bra för landets ekonomi och ett exempel på lyckad integration.
Cameron fick igenom en begränsning under sju år, men inte möjlighet att förlänga denna ytterligare. Han fick också igenom ett undantag från målsättningen om en ”allt fastare sammanslutning” – något som under all överskådlig tid saknar betydelse – samt en möjlighet för alla EU-länder att bromsa ny lagstiftning inom euroområdet.
Cameron kan nu hävda att han gett Storbritannien en särställning inom unionen. Men det spelar ingen roll för den stora grupp EU-motståndare som fått bre ut sig mer eller mindre oemotsagda inom hans eget parti under en lång följd av år.
Dessa grupper hade motsatt sig varje tänkbart utfall av EU-toppmötet. För Cameron återstår därför nu den svåraste uppgiften, att få en majoritet av britterna att inse att landet skadas av att lämna unionen.
Det är viktigt att han lyckas. För Europatanken som sådan, för de länder som i likhet med Sverige ofta står nära brittiska synpunkter i andra frågor än dem som man nu förhandlat om, och för Storbritanniens ställning i världen.
Håkan Holmberg