Dessutom skulle den garantera att landet gick att styra också om inget av de vanliga regeringsalternativen hade majoritet i riksdagen. Den största minoritetsgrupperingen skulle garanteras att få igenom sina budgetförslag både under denna mandatperiod och under nästa och Sverigedemokraterna skulle inte få möjlighet att bedriva utpressning.
Men DÖ gällde som bekant inte ens ett år. Det fanns redan från början ett missnöje på gräsrotsnivå inom M och KD. Till inte så liten del handlade detta om att många inte förmådde ta till sig innebörden av det parlamentariska läge som uppstått i valet. Om det gick att få majoritet ihop med SD för att fälla regeringen Löfven så borde man väl utnyttja detta? Men dessvärre var det också tydligt att åtskilliga, också på vissa ledarsidor, vägrade att ta till sig grundläggande fakta om vad SD står för.
Förre KD-ledaren Göran Hägglund anses ha varit en av arkitekterna bakom DÖ och den faktor som ledde till att överenskommelsen övergavs var ledarskiftet inom Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor sade sig stödja Decemberöverenskommelsen, men ansträngde sig knappast för att förhindra beslutet att riva upp den. Och när ett av allianspartierna drog sig ur så fanns inga förutsättningar för de andra att hålla fast vid DÖ.
Ändå lever överenskommelsen vidare, fast mera informellt. Sverigedemokraterna är fortfarande isolerade och det har blivit allt mer naturligt med uppgörelser över blockgränsen. Exempelvis har Liberalerna (Folkpartiet) signalerat intresse för en stor blocköverskridande skattereform. Vid nästa budgetbeslut talar allt för att inget samlat alliansalternativ ställs mot regeringens, som därmed alltså lär gå igenom i riksdagen.
Också i andra avseenden luckras den tidigare allianskonstruktionen upp. Detta hänger samman med att både M och KD rör sig åt höger. Reinfeldts nya moderater försvinner in i glömskan och i stället börjar partiet alltmer se ut som det gjorde på 1980- och 90-talen. Yngre kristdemokrater sätter en ära i att tala om att de inte är liberaler. Skillnaderna mellan C och L å ena sidan och de två mer konservativa partierna å den andra blir allt tydligare, även om ingen går så långt som till att uttalat dödförklara alliansen.
Läget borde alltså vara ganska gynnsamt för regeringen Löfven. Men stödet för S och MP sjunker. Det finns en tydlig ovana vid regeringsarbete och en osäkerhet om vari den riktigt stora skillnaden mot den förra regeringens politik ligger. Problemen i skolan gick inte att lösa på 100 dagar som Gustav Fridolin lovande i ett uttalande före valet, valfriheten i välfärden lär inte avskaffas och den omtalade skattechocken har hittills uteblivit. Däremot har både S och MP försatt sig i en situation där deras trovärdighet när det gäller öppenhet mot omvärlden ifrågasätts både internt och externt.
Den totala omkastningen i flyktingpolitiken under slutet av hösten kan för all del förklaras av EU:s oförmåga att formulera en gemensam politik för flyktingmottagningen och av den snabba ökningen av antalet desperata människor som försöker ta sig in i Europa. Men de förändringar som införts är hastverk, saknar konsekvensanalyser och har fått stark kritik från lagrådet. De ekonomiska effekterna och effekterna på integrationen är uppenbart skadliga. Reaktionerna från näringslivet, i synnerhet i Skåne, är inte att ta miste på.
Men allianspartierna, med Centern som berömvärt undantag, har följt med långt i omsvängningen. Det kommer att bli nödvändigt att återuppbygga allt som går av den traditionella öppenheten i Norden, men risken är stor att de ogenomtänkta förändringarna i stället blir permanenta eller i alla fall alldeles för långlivade.
De partier som drivit fram förändringarna har inte övertagit Sverigedemokraternas program. SD har helt andra utgångspunkter och står för en auktoritär och aggressiv nationalism som är främmande för övriga partier. Desto viktigare är det att dessa inser att de har gemensamma värden som måste försvaras också i den situation där vi nu befinner oss.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör