Under Almedalsveckan var det lätt att få det intrycket. Partiledare från vänster till höger talade om att det är dags för medborgarna att ta sig i kragen.
I sitt tal i Visby lanserade statminister Stefan Löfven begreppet ”utvecklingsmoral”, som enligt Löfven innebär att individen har en plikt att inte låta sig förslappas. Moderatledaren Anna Kinberg Batra var inne på samma spår. Arbetslösa måste anstränga sig ordentligt för att ta sig in på arbetsmarknaden, menade hon. Jan Björklund (FP) ansåg även han att statens omhändertagande ambitioner har gått för långt.
Kanske är de nya, moralistiska tongångarna ett tecken på att Sverige har utvecklats till det Björklund kallar ”curlingsamhälle”, där det lönar sig att inte jobba. Men att det skulle vara en ekonomisk vinning att leva på försörjningsstöd är dock en myt.
Orsaken till den förändrade retoriken är antagligen en annan. Det är mycket lättare för en politiker att prata om att folk måste skärpa till sig, än att genomföra de strukturreformer som krävs för att motverka arbetslöshet. För att få människor i arbete krävs utbildning. Det kostar. En flexiblare arbetsmarknad skulle gynna dem som står långt bort från arbetsmarknaden, men det kräver reformer som inte faller facket i smaken. Därför är det lättare för Stefan Löfven och andra politiker att slå in öppna dörrar.
Det är självklart att staten inte ska agera förälder åt vuxna människor och att varje individ har ett ansvar att försörja sig. Det offentliga ska ordna goda förutsättningar och gripa in då den egna förmågan sviktar. Inställningen att det är politikers och tjänstemäns uppgift att ordna med arbete och bostad utmanar människors förmåga till självständighet. Relationen individ-stat är nämligen ömsesidig: Om staten har ansvar att reda upp ens liv, kan den också ställa krav på att man ska följa önskvärda moraliska riktlinjer. Som att främja sin ”utvecklingsmoral”, till exempel.
Förutom svårigheten med att mäta utfallet av moraliska uppmaningar, finns det ett annat problem med de nya tongångarna. Visst är det bra om människor i allmänhet är strävsamma. Men att främja detta ligger knappast på politikers bord. Alla vet att man måste anstränga sig för att få ett jobb och för att behålla det.
Privatmoral kan och bör inte predikas av dem som stiftar lagarna. Politikers uppgift är att skapa system som gör att så många som möjligt kan försörja sig själva, och utforma det offentliga stödet så att det går till dem som behöver det. Att man lättare når framgång genom att vara flitig än genom lathet är en slutsats de flesta nog kommer fram till, utan uppmaningar från politiker.
Att fokusera på oväsentligheter är en klassisk strategi för att slippa ta itu med mer relevanta problem. Stefan Löfven och hans politikerkollegor verkar lida av en dos dubbelmoral.