Så som svensk politik har utvecklats de senaste åren, med två stora och tämligen idélösa partier, är det lätt att förstå varför en del väljare lockas av sådant som förefaller nytt och fräscht, eller åtminstone annorlunda. Och feminism är ju något som väldigt många vill stå för.
Men FI är ett parti vars ledare varit med länge och då som partiordförande för Vänsterpartiet. Den feminism som förkunnas i FI är en feminism med socialistiska förtecken. ”Ingen klasskamp utan feminism” är en paroll som brukar användas.
Feminism är inte en egen heltäckande politisk ideologi av samma slag som socialism eller liberalism. Den feministiska traditionen anknyter antingen till liberala eller till socialistiska grundprinciper. Den är förenlig med båda, eftersom könet inte är en kategori som spelar någon roll, vare sig i liberal eller i socialistisk tradition. För konservativa och kristdemokrater kan det ibland vara annorlunda, liksom för radikala ”särartsfeminister” som utgår från att män och kvinnor är så olika att detta också ska färga av sig på deras roller och ställning i samhället.
”Borgerlig feminism”, om detta betyder en åsiktsriktning som förenar både liberaler och konservativa, är därmed definitionsmässigt omöjlig. Däremot finns sedan lång tid tillbaka ett samband mellan liberalism och feminism. Flera av de tidiga internationella pionjärerna för feministiskt tänkande, som Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor Mill och John Stuart Mill, hör hemma i den liberala idétraditionen och det var liberala kvinnor som ledde den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen.
Rösträtt, rätt för kvinnor att välja yrke och utbildning och att ha en självständig ekonomi utan beroende av manliga förmyndare är krav som drevs av liberaler långt innan de blev allmänt accepterade. I modernare tid kan man peka på särbeskattningen (som en del på högerkanten vill avskaffa), daghemsutbyggnaden och lagen mot könsdiskriminering. Och vad man än kan tycka om enskilda exempel på avregleringar inom skola, vård och omsorg så är det obestridligt att valfrihetsreformerna skapat nya möjligheter för kvinnor som tidigare varit hänvisade till en enda offentlig arbetsgivare.
Den liberala idétraditionen utgår från att människor i första hand är individer med egna liv, drömmar och förhoppningar och inte kan reduceras till representanter för en nation, en religion, ett kön eller något annat kollektiv. Det får konsekvenser också för synen på samlevnad och sexualitet och på den dagliga särbehandling som många av oss inte ens reagerar på.
De konsekvenserna kan följa också ur en feminism med socialistiska förtecken. Men problemet med socialismen är ändå detsamma som det brukar vara. Staten, klassen eller kollektivet överordnas individen. Liberal feminism är mer konsekvent.