Ingen vet säkert vad som sedan hände. Att Wallenberg på ett eller annat sätt mördades inom det sovjetiska fängelse- och lägersystemet förefaller dock säkert. Och lika säkert är att de insatser som Wallenberg och hans medarbetare och kontakter i Ungern utförde var den avgörande orsaken till att mer än hundratusen judar aldrig kom att föras i väg till dödslägren.
Beundran för Wallenbergs insats – och skam över det officiella Sveriges obefintliga agerande sedan han bortförts – är lätt att formulera. I dagens Sverige har Wallenberg fått en helt annan ställning än vad han tillmättes av UD under decennierna närmast efter kriget. En Raoul Wallenberg-dag högtidlighålls den 27 augusti och ett pris för insatser i Raoul Wallenbergs anda har instiftats. De två första pristagarna har varit Siavosh Derakti som grundat organisationen Unga mot antisemitism i Malmö och Emir Selimi som grundat organisationen Unga romer.
Ändå är det viktigt att inse att ingen av oss vet säkert hur han eller hon skulle agera i ett verkligt läge som påminner om det som rådde under nazismens herravälde över stora delar av Europa. Det visste inte heller Raoul Wallenberg själv i förväg. Omständigheterna och de kontakter som gjorde att han tillfrågades om att utföra ett uppdrag i Budapest gick inte att förutse.
Wallenberg kom från det relativt trygga Sverige rakt in i en krigszon, i en stad där de politiska förutsättningarna kunde ändras drastiskt på några få timmar. Men de flesta som på något sätt blev vittnen till Förintelsen hade levt i åratal under den nazistiska övermakten. Det är en tragisk sanning, som inte får förträngas, att de flesta som såg vad som skedde föredrog passivitet, på grund av rädsla, likgiltighet eller i värsta fall på grund av fientlighet mot sina judiska landsmän och grannar. En del samarbetade med nazisterna, andra kunde lägga beslag på judisk egendom.
Men det fanns också de som tidigt eller vid någon senare tidpunkt sade sig att det finns gränser som inte får överskridas och som inte lät sig avtrubbas av de allt grövre förföljelserna. Forskningen har visat att det oftast handlade om helt vanliga människor som visserligen ibland kunde drivas av religiösa eller politiska övertygelser men som framför allt reagerade som medmänniskor.
Irena Sendler räddade 2500 barn ur Warszawagettot och kunde ibland efter kriget återförena dem med deras föräldrar. Oskar Schindler, själv medlem i nazistpartiet, drev en fabrik i anslutning till Auschwitz och lyckades rädda nära 1200 av sina anställda. Janis Lipke smugglade ut judar ur gettot i Riga och ur lägren nära den lettiska huvudstaden.
Institutionen Yad Vashem i Israel nämner drygt 24 000 ”rättfärdiga bland folken”. Raoul Wallenberg är en av dem.