Extremister brukar ha notoriskt svårt att samarbeta. Det ligger i den politiska extremismens natur. Efter Europavalet förra året har en rad försök gjorts att bilda en partigrupp där EU:s extremhöger skulle kunna samlas.
Resultatet blev som man kunde vänta sig. De olika partierna blockerar varandra. Sverigedemokraterna är med i en grupp bestående av i huvudsak brittiska UKIP och den italienska så kallade Femstjärnerörelsen – ett totalt toppstyrt parti med antisemitiska inslag. Dansk Folkeparti är med i en grupp som finns till mest för att de brittiska konservativa inte kan förmå sig till att delta i den klart EU-positiva kristdemokratiska partigruppen.
Nu har de partier som inte passade in i någon av dessa sammanslutningar till sist lyckats bilda en egen partigrupp. Här finns både franska Front National, Geert Wilders holländska så kallade Frihetsparti, österrikiska FPÖ och italienska Lega Nord – och dessutom bland annat det ungerska nazistpartiet Jobbik. Genom att göra en person som uteslutits ur brittiska UKIP för bedrägeri till vice ordförande fick man till sist ihop det nödvändiga antalet ledamöter.
Samlingens karaktär är tydlig för var och en. Men spelar det någon roll att dessa personer och partier också kan bilda en formell grupp i parlamentet?
Tyvärr har det en viss betydelse. Tillhör man en partigrupp så är det lättare att få utskottsplatser och talartid. Möjligheten att på riktigt påverka några beslut är dock lika liten som förut: grupperna av liberaler, socialister, gröna och kristdemokrater ändrar inte hållning för att denna nya grupp existerar.
Det största problemet med denna sorgliga partigrupp är ett annat. Här har vi en krets av partier som sedan flera år valt att öppet liera sig med Vladimir Putins auktoritära och aggressiva regim i Ryssland. Nu kan Putins propagandamaskin också få starkare fotfäste i EU-parlamentet. Det blir ännu viktigare än tidigare att andra politiska krafter håller emot.