Valet gällde dels landets parlament, dels den märkliga institution som kallas för Expertrådet och som har till uppgift att utse och övervaka den högste religiöse ledaren i det präststyrda system som infördes efter shahens fall 1979. Iran är en diktatur av ett alldeles eget slag, med ett intrikat system av olika valda och icke-valda politiska instanser som är som gjort för att se till att folkviljan aldrig kan slå igenom mot det högsta prästerskapets vilja.
Så kommer det säkerligen att bli också denna gång. Väljarna visade tydligt att de föredrar de minst extrema kandidaterna bland dem som Väktarrådet – ännu en av det teokratiska systemets märkliga institutioner – tillåtit att ställa upp.
Kandidater som vill öppna ekonomin, normalisera kontakterna med omvärlden och visa större respekt för mänskliga rättigheter drar genomgående fler väljare än kandidater som tycker motsatsen. Parlamentsvalet och valet till Expertrådet blir en sorts opinionsyttring – de som vill modifiera och reformera systemet stärks, men någon i grunden ny politik är inte möjlig att föra.
Valet kan också ses som en fortsättning på den utveckling som började vid det senaste presidentvalet 2013, som vanns av Hassan Rouhani. Rouhani är ingen demokrat, men han är heller ingen extremist utan en politiker som inser att förändringar är nödvändiga om inte trycket underifrån ska spränga systemet. Hans chanser att bli omvald 2017 har nu troligen ökat.
Det är också Rouhani som lett förhandlingarna med USA och andra länder om Irans misstänkta kärnvapenprogram till ett, så här långt, framgångsrikt resultat. Valutgången nu kommer att stärka honom. Och därför är valresultatet viktigt både i inrikespolitiken och som ett stöd för Rouhanis strävan till dialog med länder som Saudiarabien. De konservativa motsätter sig allt sådant.
Men Rouhani är tvungen att manövrera mycket försiktigt efter valet. Går han för långt så kan han stoppas av andra institutioner och aktörer inom systemet Det stora militär-industriella komplexet, som är en bastion för det extremt konservativa så kallade Revolutionsgardet, är en farlig motspelare. Om den högste ledaren, den 76-årige Ali Khamenei, avlider kan en förbittrad maktkamp mellan dessa krafter och de mer reformvänliga utbryta.
Men vad majoriteten av Irans befolkning önskar kan ingen betvivla. Utan att de konservativa kunnat göra något åt det har antalet unga iranier med hög utbildning och längtan efter kontakt med väst stigit kraftigt. Kvinnor arbetar i allt större utsträckning. ”Teheran är befriat” var en kommentar som hördes i huvudstaden när valresultatet där stod klart i helgen. Så enkelt är det inte, men regimens legitimitet försvagas steg för steg.
Håkan Holmberg