Inte sedan 1980-talet har svenskarna varit så positivt inställda till bistånd. Två av tre, 66 procent, säger sig vilja behålla biståndet på nuvarande nivå, eller öka det ytterligare, medan bara 16 procent säger sig vilja minska det. 18 procent svarade ”vet ej” i den undersökning som årligen görs av SCB på uppdrag av Sida.
Nivån som det råder stor enighet om att behålla är det så kallade enprocentsmålet, att en procent av Sveriges BNP ska gå till biståndet, vilket gör Sveriges bistånd till världens största i relation till landets storlek. I början av 2000-talet avvek regeringen från normen och närmade sig av FN rekommenderade 0,7 procent av BNP, men de sista åtta åren har enprocentmålet uppfyllts. I år satsades 38,4 miljarder kronor.
Det är ett bra mål. Det knorras ibland från andra utgiftsområden som inte räknas upp med tillväxtökningen varje år, till exempel har försvaret sedan kalla kriget på 1980-talet gått från en andel av BNP på 2,5 procent till nära biståndets nivå i dag. Men det är behovet som ska styra, och biståndsbehovet är naturligtvis oändligt. Det världsledande enprocentsmålet är hedervärt och något att vara stolt över.
Självklart påverkar enskilda händelser biståndsviljan hos svenskarna. Under 2014 har ebolaepidemin i Västafrika, den Islamiska statens (IS) terror i Irak och Syrien och de fortsatta svårigheterna för framför allt unga kvinnor i Afghanistan gjort behoven mycket tydliga. Och svenskar hjälper gärna till, både direkt till frivilligorganisationer och via skatten till Sida:s verksamhet.
Nyhetsrapporteringen och ett träget pedagogiskt arbete av sådana som läkaren Hans Rosling gör att allt fler blir medvetna om att den akuta fattigdomen i världen minskar. 39 procent håller med om att ”levnadsvillkoren i de fattiga länderna har förbättrats avsevärt under de senaste trettio åren”, mot 19 procent för tio år sedan. Att kunna sätta in åtgärder vid krishärdar i stället för att sprida det till ett stort antal u-länder gör biståndet effektivare. Och det gör i sin tur att förtroendet för biståndsorganisationerna ökar, för ideella organisationer såväl som för Sida, FN och EU.
Ett effektivare bistånd ligger i linje med alliansregeringens inriktningsbeslut 2007. Då minskades antalet biståndsländer från 67 till 33 och det ställdes nya och hårdare krav på styrning och uppföljning både hos givare och mottagare. Förändringarna sände konvulsioner inom Sida och ledde till konflikter mellan organisationen och regeringen, tydligast manifesterat när generaldirektören Anders Nordström sparkades 2010.
Nu fungerar det bättre. Men biståndet är inget självspelande piano och Sverige, från UD ned till enskilda hjälparbetare, måste ständigt vara beredda att anpassa sig. Men själva grunden bör ligga fast, liksom enprocentsmålet.