En extrem kontinent

Latinamerikas största problem är bristen på mittenpolitik.

Foto: Felipe Dana

LEDARE2016-05-14 00:40
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Brasiliens president Dilma Rousseff avsattes av senaten med minsta möjliga marginal, en röst, efter en 17 timmar lång debatt natten till torsdagen. Nederlaget är hennes eget. Men skulden ska fördelas på en lång rad politiker från samtliga partier. Och problemen som tornar upp sig gäller inte bara Brasilien, utan stora delar av den latinamerikanska kontinenten.

När Argentinas ekonomi kollapsade 2001-2002 inleddes strax en remarkabel återhämtning. Paret Nestor och Christina Kirchner tog åt sig äran, och detsamma gjorde Hugo Chavez i Venezuela, Lula da Silva i Brasilien och, lite senare, Evo Morales i Bolivia. De profilerade sig alla med sociala reformer som främst betalades av de höga världsmarknadspriserna på råvaror. Den naturresursrika kontinentens ekonomiska framgång och Kinas starka tillväxt var intimt sammankopplade.

Men vartefter att priserna har fallit har handlingsförlamningen tilltagit. När budgetunderskotten växt och löftena inte kunnat infrias, har uppmärksamheten riktats mot politikerna själva. Alla de ovan nämnda förknippas numera i stället med korruption och maktmissbruk.

Brasilien är långt ifrån värst. Det är också ett hälsotecken att det demokratiska systemet fungerar och att ledare kan ställas till ansvar. Den konkreta anklagelsen mot Rousseff är att ha fifflat med budgeten genom att ta lån från en statlig bank. Det är kutym att göra så, hävdade presidenten, och tyvärr har hon nog rätt. Ett av grundproblemen är just att näringslivet och staten är ett. Detta har visat sig med oljejätten Petrobras, ursprunget till de flesta av de korruptionsanklagelser som utreds.

Arbetarpartiet har gjort mycket gott för att lyfta familjer ur fattigdom, ge fler barn en utbildning och rensa upp i storstädernas kåkstäder, favelas. Nu fruktar man på goda grunder att den nya regeringen kommer att strama åt ekonomin så kraftigt att den sociala oron ökar igen och Brasilien kastas tillbaka decennier i utvecklingen. Oförmågan att kombinera sociala reformer med en fungerande marknadsekonomi är något som kännetecknar de latinamerikanska staterna. Det finns undantag, som Chile, men i stort är det så.

Riksrättsprocessen mot Dilma Rousseff ska ta sex månader. Sedan är det faktiskt möjligt att hon kommer tillbaka. Ersättaren Michel Temer från partiet PMDB är om möjligt ännu mindre populär än Rousseff, och dessutom själv under utredning för korruption. Liksom för övrigt över en tredjedel av de 513 ledamöterna i parlamentet. Högerledaren Aécio Neves lär inte få chansen förrän i det ordinarie valet 2018.

Mitt i allt detta står Rio de Janeiro värd för OS i augusti, då man förstås vill visa sig från sin bästa sida. På sikt är det bästa för Brasilien både en liberaliserad ekonomi och sociala reformer. Men med undantag av Chiles Michelle Bachelet råder det en skriande brist på mittenpolitiker i Latinamerika.

Läs mer om