Unionens talesperson i utrikesfrågor, Federica Mogherini, meddelade i veckan att sex länder på västra Balkan kan komma att bli medlemmar under åren framöver. Först i kön är Serbien och Montenegro som skulle kunna ansluta sig kring 2025. Övriga länder i kön är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Kosovo.
Den som vill räkna upp svårigheter med denna fas av EU:s utvidgning får en lätt uppgift. Grekland kan blockera Makedonien om man inte lyckas enas i den infekterade frågan om vad landet egentligen heter. Serbien kan, som tänkbar EU-medlem från 2025, blockera Kosovo om inte konflikten avvecklats innan dess. Bosnien-Hercegovina fungerar knappast som en stat och framtida serbiska regeringar kan försöka aktivera den extremism som slet sönder landet under 1990-talet.
Ändå är ambitionen att bli medlemmar i EU påtaglig i alla de berörda länderna. Mycket handlar förstås om fattiga länders förhoppningar om att få del av olika EU-bidrag. Men där finns också en insikt på många håll om att sviterna efter det tidigare Jugoslaviens blodiga sönderfall bara kan bemästras inom ramen för en större europeisk union.
Här finns också en större strategisk fråga för de sex kandidatländerna. Ryssland gör sedan ett antal år sitt bästa för att dra över Balkanländerna till ”sin” inflytelsesfär, som ett led i strävan att så långt som möjligt bryta ned västvärldens olika samarbetsstrukturer. Också Turkiet och Kina är orosfaktorer i denna del av Europa.
EU kan exportera stabilitet till sydöstra Europa – alternativet kan vara att importera instabilitet från samma område.
Men förutsättningen för framgång är att inträdeskraven inte urvattnas och att de sex länderna själva visar förmåga att göra upp med korruption, brottslighet och svajiga politiska och ekonomiska institutioner. Det är svårt, men vi kan inte utgå från att det är omöjligt.
Håkan Holmberg