Alliansregeringen har varit unikt framgångsrik i Europa under en tid av stor ekonomisk turbulens. Utländska bedömare – representerade av ansedda tidningar som The Economist och The Guardian – har svårt att förstå hur de svenska väljarna valt bort en regering som visat så uppenbar ekonomisk kompetens. Förklaringen ligger, som många redan hävdat, kanske just i framgången. Ekonomin upplevs inte som ett politiskt problemområde och många väljare har låtit helt andra frågor styra partivalet.
Men också bortsett från ekonomin har alliansregeringen varit bra för Sverige. Alliansens bildande och dess första valseger 2006 bröt ett till synes evigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Flera av alliansens profilfrågor – som jobbskatteavdragen och kunskapslinjen i skolan – har diskret införlivats med Socialdemokraternas och delvis också Miljöpartiets politik. Med Miljöpartiets hjälp har linjen mot Sverigedemokraterna hållits.
Det var också Fredrik Reinfeldts val att förändra Moderaternas profil efter det stora valnederlaget 2002 som gjorde alliansen möjlig – tillsammans med Maud Olofssons vilja att hitta en öppning i den infekterade kärnkraftsfrågan. Genom att Moderaterna övergav sin traditionella linje med stora ofinansierade skattesänkningar och ljumt intresse för en generell välfärdspolitik blev det möjligt att formulera ett gemensamt borgerligt regeringsprogram i god tid före valet 2006. Socialdemokraternas traditionella tema om den borgerliga splittringen blev omöjligt att driva vidare och Reinfeldts eget parti kom, till skillnad från de ”gamla” Moderaterna, att uppfattas som ett fullt naturligt regeringsparti.
Givetvis var maktskiftet 1976, efter 44 år med socialdemokratisk dominans, viktigare än maktskiftet 2006. Men ur ett annat perspektiv är Reinfeldts och alliansens insats ännu mer betydelsefull – det går knappast längre att föreställa sig ett politiskt läge där ett parti, Socialdemokraterna, kan uppträda som om de ensamma ägde landet. Som ledare för Moderata Samlingspartiet och dess föregångare är Reinfeldt den i särklass mest framgångsrika i modern tid.
Samtidigt har det efterhand stått klart att allianssamarbetet också haft andra effekter. De fyra partierna har knutits så nära varandra att inget av dem kunnat utveckla särskilt mycket ny politik utöver de reformer som följde på valsegern 2006. Inför årets val blev det gemensamma huvudtemat ansvarstagandet och en uppmaning till väljarna att inte riskera det som åstadkommits. De allianspartier som ville säga mer hade svårt att ta ut svängarna så mycket som skulle ha behövts för att ge kraft åt en ganska avslagen valrörelse.
Vad en ny regering, hur den nu kommer att se ut, kan uträtta återstår att se. Men regeringen Reinfeldt och statsministern själv har en viktig plats i svensk politisk historia.