Bland allt annat som Ishiguro har skrivit finns också en artikel i Financial Times den 1 juli 2016, efter den brittiska Brexitomröstningen.
På ett sätt som blir särskilt vältaligt just för att det kommer från en person som inte är född i Storbritannien uttrycker Kazuo Ishiguro sin frustration såväl över resultatet som över de demagoger som fick en knapp majoritet av britterna att bortse från sitt lands tradition av öppenhet mot omvärlden. Det är ord och inga visor.
Ishiguro riktar svidande kritik mot förre premiärministern David Cameron som genomdrev en folkomröstning som få ville ha och där förutsättningarna för tolkningen aldrig reddes ut. Han upprörs av hur de flesta som deltog avvisade medlemskap just i den organisation som varit mest framgångsrik när det gäller att bygga fred och välstånd i Europa. Nationen har splittrats och landet framstår som ledarlöst.
Men Ishiguro förstår politik tillräckligt väl för att också inse att det är fel väg att gå att kräva en ny folkomröstning för att helt enkelt vända om resultatet av den första. Det skulle vara liktydigt med att skänka gratisargument till de mest inskränkta och främlingsfientliga grupperna på ”lämna-sidan”. I stället måste man driva opinion för en så mjuk Brexit som möjligt, som tillåter fri rörlighet av människor mellan EU och Storbritannien och som ger fortsatt brittiskt tillträde till EU:s inre marknad. I verkligheten var det sannolikt också detta som många som röstade för att lämna trodde skulle ske.
Därefter kan man folkomrösta om de mjuka villkor för utträdet som förhandlats fram. Det finns ingen garanti för att inte främlingsfientliga väljare avvisar också dessa. Men Ishiguro håller fast vid sin tilltro till det brittiska folkets känsla för anständighet. Vi bör tänka likadant.