Fredrik Reinfeldt har fått kritik för att han så snabbt lämnade både statsministerposten och uppdraget som partiledare. Men han hade starka skäl, som inte bara var personliga. Om han själv suttit kvar som moderatledare under den komplicerade period som nu väntar så hade han troligen mest försvårat tillvaron för den kvarvarande ledningen.
Av de personer som nämndes som möjliga efterträdare har alla utom en nu offentligt tackat nej. Kvar finns gruppledaren i riksdagen, Anna Kinberg Batra, som under den månad som gått sedan valet i praktiken varit partiets främsta företrädare. Hon har inte sagt något alls, vilket måste uppfattas som att hon är beredd att ställa upp. Men den interna partikulturen inom Moderaterna är sådan att processen fram till partistämman i mars äger rum i tysthet och på de inre linjerna och någon ändring är inte att vänta.
Men även om Kinberg Batra blir vald i enighet så kan den inre partikulturen ändå bli ett av hennes största problem. Carl Bildts kritiker talade om en ”bunkerkultur” där ledningen alltid visste bäst och inte öppet kunde ifrågasättas – förrän den själv i sin helhet byttes ut mot en ny. Nu riktas samma kritik mot Fredrik Reinfeldts partiledning. Och den kritik som finns inom varje parti på temat att politiken är för Stockholmscentrerad gäller i ovanligt hög grad just för Moderaterna.
Den fördelning av tunga partiuppdrag som skett efter valet tyder på att Kinberg Batra är väl medveten om ”Stockholmsproblemet”. Hennes eget uttalande om stockholmare och ”lantisar” för många år sedan är naturligtvis en bagatell, men det är inte desto mindre viktigt för henne att motverka föreställningarna om Stockholmsdominans och toppstyrning.
Men Moderaterna har också problem med sin egen självbild och med den allt påtagligare idébristen under alliansregeringens andra mandatperiod. Efter valet 2010 odlades länge föreställningen om M som ett lika självklart ”statsbärande” parti som Socialdemokraterna länge ansett sig vara. De ”nya” Moderaterna med radarparet Reinfeldt-Borg, förstärkta av Per Schlingmann och andra, var maktpolitiskt unikt framgångsrika. Men den sakpolitiska förnyelsen och alliansregeringens viktigaste reformer var koncentrerade till Reinfeldts första år och regeringens första mandatperiod. Och nu sitter Stefan Löfven i Rosenbad.
Moderaterna måste börja om, men de nya Moderaterna kan inte uppfinnas en gång till. Man kan fortsätta i samma riktning som hittills, men frågan är ju vad som då blir kvar av partiets traditionella identitet. Eller så kan man återgå till attityder och ståndpunkter som övergivits under regeringsåren. Säkert föredrar Kinberg Batra det första alternativet. Men ska hon undvika kritik för toppstyrning så kan hon inte ignorera dem som föredrar det andra..