Är verkligen kulturkanon en kanonlösning?

Det finns mÄnga bra sÀtt att stÀrka den kulturella gemenskapen, men de vill regeringen inte kÀnnas vid.

Selma Lagerlöf behöver ingen kulturkanon. Hon Àr redan en del av vÄrt gemensamma kulturarv.

Selma Lagerlöf behöver ingen kulturkanon. Hon Àr redan en del av vÄrt gemensamma kulturarv.

Foto: Erik Simander/TT

Ledare2023-12-23 07:00
Detta Àr en ledare. UNT:s ledarsida Àr liberal.

Varför? FrÄgan instÀller sig i samma sekund som regeringen presenterar förslaget att utreda införandet av en sÀrskild svensk kulturkanon. Varför?

Officiellt Ă€r svaret: ”Syftet Ă€r att göra svensk kultur tillgĂ€nglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och anvĂ€ndbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.”

Inofficiellt Àr det nog snarare för att det stÄr i Tidöavtalet och dÀrmed Àr en viktig punkt för Ätminstone ett av de fyra samarbetspartierna, det vill sÀga SD. En sÀrskild litteraturkanon var ju till exempel lÀnge en viktig kÀpphÀst för dÄvarande Folkpartiet.

Egentligen Ă€r det inget fel med det formella syftet. Inte heller med tankarna om behovet av ”gemensamma referensramar i vĂ„rt demokratiska samhĂ€lle”. Detta sĂ€rskilt dĂ„, som samarbetspartierna skriver, ”mycket av de kunskaper som var sjĂ€lvklara för tidigare generationer Ă€r i dag inte lika sjĂ€lvklara”. DĂ€rför finns det ”behov av gemensamma referensramar i vĂ„rt demokratiska samhĂ€lle, till detta kan kulturen bidra”.

Sannolikt kommer ocksÄ utredaren Lars TrÀgÄrdh och de expertkommittéer han Àmnar utse göra ett gediget jobb i att vaska fram sÀrskilt framstÄende svensk kultur. Men det Àr inte dÀr skon klÀmmer.

Det grundlÀggande problemet med tankarna pÄ en kulturkanon Àr att ÀndamÄlen faktiskt inte alltid helgar medlen. Regeringens syfte Àr gott, men vÀgen dit Àr fel. En kanon riskerar att antingen inte göra sÄ mycket vÀsen av sig alls eller, vilket Àr den andra extremen, pÄ olika sÀtt bli tvingande. Och det senare verkar inte vara regeringens ambition.

Om man som regeringen och Sverigedemokraterna vill stĂ€rka kulturens roll och lyfta fram det gemensamma, finns betydligt mer handfasta – och effektiva – medel att tillgĂ„.

Till att börja med skulle man till exempel kunna se över finansieringen av vÄra stora nationella, kulturinstitutioner. I höstas larmade bland andra Dramaten, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet att de inte fÄr ihop ekonomin. De statliga anslagen Àts upp av höga hyror frÄn likaledes statliga Fastighetsverket, vilket gÄr ut över verksamheten.

En rejĂ€l dusör till vĂ„ra stora kulturinstitutioner gör nog mer för de gemensamma referensramarna Ă€n aldrig sĂ„ vĂ€luttĂ€nkta listor över framstĂ„ende svensk bildkonst och litteratur. Och vad gĂ€ller det senare. LĂ„t det för all del vara viktigt att lĂ€sa svenska klassiker i skolan – och ge resurser till skolbibliotek och klassuppsĂ€ttningar – men lĂ„t lĂ€rarna bestĂ€mma exakt vad som ska lĂ€sas (det lĂ€r nog Ă€ndĂ„ bli bĂ„de Moberg, Lagerlöf och Strindberg).

Det gĂ„r alldeles utmĂ€rkt att satsa pĂ„ kulturen. Även utan kanon.