Bevisbördan är tung och ovedersäglig. Detta är ett land som systematiskt brutit mot avtal, regler och politisk ansvarsfullhet. Dess kris är självförvållad och nu tycks tålamodets gräns nådd.
Med andra ord: låt det döende dö. Expressens ledarsida skriver vällustigt och föraktfullt om clownerna och cirkusen som äntligen får lämna manegen. När grekerna inte längre behöver hållas under armarna kan EU ägna sig åt andra och viktigare saker. ”Mitt i krisen är det faktiskt goda nyheter”, blir Expressens slutledning.
Lätt som en plätt.
Men ett Grekland som begår statsbankrutt och fördrivs från eurosamarbetet är i själva verket en riktigt dålig nyhet. Krisen fortsätter, men med andra förtecken. Risken är betydande att EU istället får ett större problem på halsen: en medlemsstat i politiskt och ekonomiskt upplösningstillstånd på drift hotar Europasamarbetet.
Om Grekland inte längre är funktionsdugligt, utan fortsatt uppbackning från EU, är det än mindre berett att vara en partner. Den ekonomiska kollapsen som följer av en ”Grexit” innebär i sig en oerhörd påfrestning för ett samhälle som redan är plågat av massarbetslöshet och sociala spänningar. USA:s förre finansminister Lawrence Summers varnar i en artikel i Financial Times för en flykt av desperata greker till norra Europa. Det kommer, som han påpekar, att bli en dyr affär för de länderna.
Lika illa kan följderna bli för Greklands demokratiska stabilitet. Regeringspartiet Syrizas livsluft är populism. Under hela sin tid vid makten har det ansträngt sig till det yttersta för att beskriva de övriga euroländerna, särskilt Tyskland, som fiender som vill underkasta och förödmjuka grekerna. Taktiken har fungerat i den meningen att regeringen har fortsatt stöd men den har också lagt grunden för en utbredd misstro mot EU och dess institutioner.
Det är inte underligt att Ryssland börjat flytta fram sina positioner. Greklands utsatthet är på väg att skapa en säkerhetspolitisk obalans till nackdel för väst.
Den monetära unionen skulle bli Europasamarbetets motor, något som med automatik skulle driva fram ökad integration och samarbete. Men projektet har inte lyckats överbrygga nationalistiska strömningar och snäv intressepolitik. Europa präglas i dag av en djupnande misstro både mellan politiker och mellan politiker och väljare.
Ansvaret ligger ytterst på ett ledarskap som abdikerat från ett ansvarstagande för det gemensamma bästa. Landvinningarna efter det kalla krigets slut och demokratins utvidgning utmanas. Greklands kris är en tragedi både för grekerna själva och för visionen av ett Europa i harmoni med sig själv.