De moderater som tycker att högern ska vara igenkännlig som just högern – Moderaterna hette ju tidigare Högerpartiet – har obestridligen vunnit framgångar vid den partistämma som avslutades i söndags. Nu byts linjen med permanenta uppehållstillstånd ut mot tillfälliga. Gränskontrollerna ska bli hårdare och så kallade säkra länder ska införas som ett begrepp i asylprövningen. Den uppenbara avsikten är att minska flyktinginvandringen utan att därför hamna på en linje som påminner om Sverigedemokraternas.
Samtidigt vill man ge kommunerna rätt att förbjuda tiggeri lokalt och ”organiserande” av tiggeri ska förbjudas nationellt. Det är ren symbolpolitik – ingen har kunnat förklara hur tiggeriet i Sverige ”organiseras” och lokala tiggeriförbud leder givetvis bara till att verksamheten tar sig andra former
Tillfälliga uppehållstillstånd kan vara nödvändiga i en massflyktssituation, men då av rena kapacitetsskäl. Som bidrag till integrationen är de antingen verkningslösa eller motverkar sitt syfte –och om de ska omvandlas till permanenta tillstånd när man fått jobb så kommer givetvis en marknad för fejkade jobbkontrakt snabbt att etableras.
Argument av detta slag framfördes också på stämman, inte minst från ungdomsförbundets sida. Men rekylen var för stark. Den moderata partiledningen hade uppenbarligen förutsett detta. Alltså valde Anna Kinberg Batra att själv ge signaler i ”restriktiv” riktning i sitt stämmotal. Partiledningen kan inte riskera att bli överkörd i en fråga som denna.
Överkörd blev den däremot i frågan om lagen om anställningsskydd (las). Här är det dock inte fråga om en rekyl mot den liberalisering av partiet som ägt rum under Fredrik Reinfeldts tid utan om en rekyl mot strategin att förkorta fronten mot Socialdemokraterna. Det finns goda sakskäl för att se över las, men Reinfeldt och Borg valde medvetet att bortse från dessa för att kunna göra Moderaterna valbara för väljare som traditionellt röstat socialdemokratiskt.
Vad är kvar av de nya moderaterna? I första hand två saker. Den första är att linjen att utlova stora ofinansierade skattesänkningar tycks vara övergiven för gott. Numera vill Moderaterna i första hand uppfattas som ett seriöst och ”samhällsbärande” parti och kan inte kosta på sig löften som inte kan genomföras. Den andra är att den generella välfärdspolitiken inte längre ifrågasätts på det sätt som var vanligt före Reinfeldt.
På en punkt är Kinberg Batras ledarskap övertygande. Hon tänker inte skapa regeringskris tillsammans med Sverigedemokraterna. Kanske var det ändå stämmans viktigaste besked.