Nio av de omkomna var svenskar. En var FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Nu lägger den svenska regeringen om kursen i frågan om en ny granskning av vad som hände. Man tänker aktivt driva på för att låta en expertpanel analysera de nya uppgifter som presenterades av en oberoende kommission hösten 2013.
Det är ett välkommet steg. Också den förra regeringen hade kunnat ta samma steg, men avstod och fick kritik från många håll – också på denna tidnings ledarsida.
Naturligtvis är det svårt att så många år efteråt få fram en säker bild av det som hände. Mycket information som kunde ha använts redan 1961 inhämtades aldrig – man gjorde inga intervjuer med människor som bodde i närheten av nedslagsplatsen. Men att uppgiften är svår är i sig inget argument för att låta bli.
Den officiella bilden – som kan vara den riktiga – är att Hammarskjöld och de övriga passagerarna föll offer för en olyckshändelse, sannolikt på grund av ett pilotfel. Men tanken att det skulle kunna handla om ett attentat är inte otänkbar. Hammarskjölds död inträffade mitt under Kongokrisen, där han spelade en roll som provocerade maktintressen av skiftande slag. Han avskyddes hjärtligt av många av tidens storpolitiska aktörer.
Den fristående kommission som granskat omständigheterna hänvisar till bybor som aldrig tillfrågades av de officiella utredarna men som hävdar att det plan som Hammarskjöld färdades i sköts ned av ett mindre plan. Det är skäl nog för att genomföra också en mer officiell granskning – om inte annat så för att förebygga rykten och spekulationer.
Men det finns också ett annat skäl. Dåvarande svenska konsuln i Kongos huvudstad Kinshasa, Bengt Rösiö, som på UD:s uppdrag utredde Hammarskjölds död 1993 har erkänt att han skrivit ett brev under påhittat namn till en forskare, med sensationella uppgifter om att Hammarskjöld blev mördad – trots att hans egen utredning landade i slutsatsen att det handlade om en olyckshändelse (historien berättades av Dagens Nyheter förra hösten). Rösiö har också i en intervju i Aftonbladet 2012 gett intryck av att numera själv tvivla på sin egen utredning.
Hur ska ett sådant agerande förklaras? Var och en kan spekulera, men det förefaller uppenbart att Rösiös utredning 1993 inte kan få vara sista ordet för svensk del. Därför är en förnyad utredning inom FN:s ram angelägen, vare sig det sker i form av en oberoende expertpanel, ett återupptagande av utredningen från 1961-62 eller i form av en helt ny utredning.
Den 15 december kommer frågan upp i generalförsamlingen. Men det behövs stöd och samarbete från många håll. Ett särskilt ansvar vilar på de länder som hade direkta intressen i Kongokrisen, som Belgien, Storbritannien och Sydafrika och givetvis Ryssland och USA.