Det är svårt att se hur Nordkoreas kombination av hot och utpressning ska kunna motverkas. Varje militär åtgärd riskerar att utlösa en katastrof när och om diktaturen försöker slå tillbaka. Internationella resolutioner behandlas med förakt av regimen i Pyongyang. Diktatorn Kim Jong-un förefaller helt ointresserad av att förhandla om kärnvapenprogrammet, som tydligen ses som regimens livförsäkring. Vad sanktioner har för effekt på en regim som tycks ha som enda mål att överleva oavsett tillståndet i landet är oklart. Men sanktioner är nödvändiga, förmodligen i kombination med försäkringar om att regimen kommer att lämnas ifred.
Men om den nordkoreanska diktaturen tycker sig komma undan också denna gång – och nästa och den därefter – så urholkas respekten för hela det internationella system av fördrag som syftar till att hejda spridningen av kärnvapen till nya stater. Det centrala av dessa avtal är det så kallade icke-spridningsavtalet, NPT från 1968.
Detta avtal bygger på att de vid denna tidpunkt fem kärnvapenmakterna (USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) gemensamt ålade sig att inte medverka till ytterligare spridning och att stater utan kärnvapen förband sig att inte skaffa sådana. I utbyte skulle de få del av de fördelar som en fredlig användning av kärnteknologi kan ge. Avtalets slutmål är att kärnvapnen helt avskaffas.
I augusti 2016 hade 191 länder anslutit sig till avtalet. Fyra av FN:s medlemsstater har ställt sig vid sidan: Indien, Pakistan, Israel och Sydsudan (som dock inte funnits som stat mer än några år). Nordkorea anslöt sig 1985 och lämnade avtalet 2003 i samband med att landet började utveckla egna kärnvapen.
Även Indien och Pakistan har skaffat sig kärnvapen – av rädsla för varandra och i Indiens fall av rädsla för Kina. Israel har säkerligen kärnvapen, mer vill inte erkänna det.
Iran var på god väg att utveckla kärnvapen, men har tills vidare hejdats genom det avtal som träffades 2005 med de fem ”erkända” kärnvapenmakterna och Tyskland. Sydafrika utvecklade egna kärnvapen under apartheidregimen, men har skrotat sitt program. Ukraina, Vitryssland och Kazakstan ärvde stora delar av den sovjetiska kärnvapenarsenalen och har lämnat dem ifrån sig. Ytterligare ett antal länder(däribland också Sverige) har haft kärnvapenprogram men avvecklat dem. Det har alltså funnits ett starkt tryck för att begränsa kärnvapenspridningen.
Vad händer om Nordkorea lyckas visa att det går att skaffa kärnvapen trots både sanktioner och internationella fördrag? Risken är stor att starka krafter i ett antal andra länder vill göra likadant. Två uppenbara kandidater skulle vara Japan och Sydkorea – om de inte ansåg sig ha skydd av USA:s kärnvapenparaply. Ännu en kandidat kan vara Saudiarabien som konkurrerar med Iran om att vara den viktigaste maktspelaren i regionen. Därför var Iranavtalet så viktigt och därför var Donald Trumps vallöfte om att riva upp det så oroande. Trump har dock, tills vidare, ändrat sig.
Kunskaper om kärnvapenframställning finns på en sorts svart internationell marknad. Den pakistanske kärnteknikexperten A Q Khan anses verksamt ha bidragit till bland annat Nordkoreas kärnvapenprogram. Ännu en av kunderna var Libyens diktator Gadaffi, som dock snabbt avbröt satsningen när Khans verksamhet avslöjades. Khan anses också under sin karriär ha riktat erbjudanden till talibanerna och till al-Qaida, liksom till bland annat Syrien och Irak, som dock inte nappade. Saddam Husseins Irak hade dock säkerligen kärnvapenambitioner, även om man var långt ifrån målet när USA angrep 2003. Risken finns att Nordkorea nu försöker fylla AQ Khans tidigare roll.
Får vi en ny kärnvapenspiral så handlar det om konfliktzoner med en regional begränsning, inte om den globala terrorbalansen under det kalla kriget. Men det är ingen tröst. Följderna av ett lokalt kärnvapenkrig är katastrofala ändå.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör