Gotlands landshövding Cecilia Schelin Seidegård har för regeringens räkning utrett jämställdhetspolitiken i Sverige. I Dagens Nyheter i onsdags föreslog hon att en ny jämställdhetsmyndighet inrättas. Den ska, opreciserat, ge andra myndigheter, liksom kommuner och andra aktörer ”bättre möjligheter” att verka för jämställdhet, samt stå för ”samordning”, ”analys och uppföljning” av jämställdhetsarbetet.
Redan dessa formuleringar gör det troligt att en jämställdhetsmyndighet förväntas uträtta allt eller inget särskilt. I DN-artikeln räknar Schelin Seidegård upp en rad obestridliga problem och brister med bäring på jämställdheten. Antalet kvinnor i riksdagen har sjunkit, det finns ett ”glastak” inom näringslivet och inom universitetsvärlden, den ekonomiska ojämlikheten består, det obetalda hemarbetet är ojämnt fördelat, mäns våld mot kvinnor har inte minskat, normbildningen bland många unga säger att det inte är manligt att plugga, könsskillnaderna när det gäller hälsa, vård och omsorg är påtagliga.
Bara den som är intellektuellt blockerad kan förneka att dessa problem existerar. Men hur ska en myndighet kunna påverka partiernas nomineringsprocesser, eller för den delen valresultatet? Hur ska en myndighet kunna ändra attityder inom näringsliv och akademi – hur angeläget det än är att de ändras? Vad kan man göra från en statlig myndighets sida för att få familjer att fördela hemarbetet rimligare?
Jämställdhet handlar både om lagstiftning och rättigheter och om människors värderingar. Lagstiftningen sköter riksdagen, värderingarna måste vi jobba med själva, varje dag och i ett långt tidsperspektiv. En generaldirektör med ett antal anställda gör varken till eller från.
Tyvärr framstår detta förslag mest som ännu ett uttryck för det som en engelsk skribent kallat ”solutioneering”, åtgärdssjuka. Man ”måste” föreslå något för att inte verka tomhänt. Schelin Seidegårds probleminventering är lovvärd, men en myndighet till lär inte hjälpa.