Här följer en önskelista på ett antal saker som många mycket gärna vill slippa. Det handlar om illa genomtänkta – eller i värsta fall fullt medvetna – resonemang om människan och samhället som fått breda ut sig på tok för mycket under 2016. De hänger alla på olika sätt ihop med varandra.
En av dessa tankefigurer kan kallas för ”kollektivisering”. Det handlar inte om kollektivjordbruk i någon gammal öststat utan om tendensen att beskriva och uppfatta människor enbart som ”representanter” för något godtyckligt kollektiv.
En invandrare som begår ett brott är inte längre en person som brutit mot lagen utan en typisk representant för hur alla med liknande bakgrund är och beter sig. Generaliseringar som väcker löje om de tillämpas på stockholmare eller göteborgare tycks plötsligt vara acceptabla om de handlar om personer från andra länder, med en viss religion – eller för den delen om kvinnor eller män.
Ännu ett exempel är oskicket att kalla normala demokratiska värderingar, sådana de ter sig i Hongkong, Hamburg eller Huddinge för exklusivt svenska.
Men det finns inget värdesystem som börjar vid Svenska högarna och slutar strax väster om Charlottenberg i Värmland. Det finns svenska traditioner – inte minst till jul – men traditioner är något annat än värderingar – och är för det mesta ändå från början inlånade från andra länder.
Ett exempel som fått en obehaglig aktualitet de allra senaste månaderna är den snorkigt överlägsna attityd till godhet och hjälpsamhet som uttryckts av en del samhällsdebattörer. Den som har en tillräckligt skeptisk och genomskådande attityd till världen omkring sig ska förstå att godhet och hjälpsamhet egentligen bara syftar till att få givaren att känna sig lite mer moralisk och kanske framstå som ett föredöme för andra.
Konsekvensen blir svindlande – den moraliskt riktiga hållningen blir plötsligt inte att ge ett bidrag till Läkare utan gränser, Individuell människohjälp eller Röda korset, utan att låta bli för att inte framstå som en egoist som vill samla godhetspoäng.
Ett exempel från själva julmånaden är tanken att det skulle ha varit fel av Åhléns varuhus att publicera en bild på en svart pojke med luciakrona – inte för att Lucia inte skulle kunna vara svart och manlig utan för att den lilla minoritet som tycker något annat då kommer att utsätta pojken och familjen för hatkampanjer på sociala medier.
Men hot och hets är olagligt. Det kan aldrig vara de som begår brottsliga handlingar som ska få sätta normerna för vad som går an i ett fritt samhälle. Åhléns gjorde naturligtvis bara det som är naturligt för ett företag som vill nå ut till en så bred målgrupp som möjligt. Ger man efter för en hatmobb på nätet så kommer kampanjerna att fortsätta, med nya måltavlor och vi kan alla bli utsedda till nästa hatobjekt.
Den som vill kan säkert presentera fler exempel av liknande slag. Det förefaller som om vi hamnat i ett stämningsläge där normala humanistiska värderingar, präglade av hänsyn och respekt för medmänniskorna, plötsligt ses som problematiska och blir en källa till nervositet snarare än tillförsikt.
Det finns i så fall flera förklaringar. En är säkert omläggningen av asylpolitiken nästan över en natt hösten 2015. Var det fråga om en påtvingad anpassning i ett nödläge, eller var det i själva verket fråga om en gemensam värderingsförändring på extremt kort tid? Olika politiker tycks ha olika uppfattning på den punkten, med resultatet att den gemensamma uppslutningen kring vissa grundläggande värden inte längre ter sig lika gemensam som förut.
En annan förklaring är antagligen ovanan vid den form av hets och desinformation som också små minoriteter kan sätta igång med nutidens teknik för kommunikation. Men några hundra personer är fortfarande ingen folkstorm om resten av oss tycker något annat.
En avslutande önskan, till jul och inför 2017, är därför att den stora majoritet av svenskar som håller på humanism, öppenhet och respekt för den enskilda människan ger sig till känna, lugnt, värdigt och med övertygelse.
Håkan Holmberg