Det polska parlamentsvalet slutade med en storseger för det ultrakonservativa och nationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) som av allt att döma får egen majoritet i sejmen. För Polen är detta en olycka på flera plan samtidigt.
PiS har drivit en extremt obehaglig valrörelse, grundad på kränkande och osanna påståenden om asylsökande och kan förväntas riva upp det beslut om att ta emot knappt 7000 flyktingar i landet som fattades av den förra, borgerliga, regeringen. Men partiet är också ultrakonservativt i frågor som gäller kvinnors rättigheter, fientligt mot EU och förespråkar åtgärder som om de genomförs kommer att skrämma bort utländska företag och förvandla landet till en bidragsekonomi.
Valutgången är också olycklig på det sättet att Polen är ett av de verkligt framgångsrika länderna i det som förut var den kommunistkontrollerade delen av Europa. BNP har stigit kraftigt, liksom lönerna och de ekonomiska klyftorna har minskat. Internationellt är Polen i dag en av de viktigaste aktörerna inom EU och förre premiärministern Donald Tusk är ordförande i Europeiska rådet. Tusk var också den förste premiärministern i Polens moderna historia som blivit omvald, ett tecken på tilltagande politisk stabilitet.
Den folkliga vreden mot obestridliga tecken på arrogans hos ledande personer inom det hittillsvarande regeringspartiet, Medborgarplattformen (PO) är fullt begriplig. Men att regeringsmakten tas över av det sedan tidigare svårt belastade PiS är inte till nytta för någon.
Varför får partier och politiker av detta slag så stort stöd i de tidigare kommuniststyrda länderna i Centraleuropa? Det är svårt att ge ett svar som i är hållbart i någon vetenskaplig mening. Men det är svårt att tro annat än att det finns ett samband just med den kommunistiska epoken och framför allt med den påtvingade sovjetiska överhögheten. Filmaren och kulturjournalisten Hynek Pallas, själv med tjeckisk bakgrund, var inne på detta spår i Svenska Dagbladet den 14 oktober.
Hur kan man skriva om Viktor Orbáns Ungern, utan att nämna revolten och den sovjetiska interventionen 1956, frågade Pallas. Och samma fråga kan ställas om Tjeckoslovakien 1968 och om Polen. Effekten kan också beskrivas mer generellt: ”40 år utan det slags konflikter som gör att människor utmanas och samhällen utvecklas … bristen på fria medier och lärosäten utan takhöjd.”
Det är ingen ursäkt, men skadorna av påtvingad kommunism och förlorad nationell självständighet finns på riktigt. De skapar på samma gång en rädsla för allt ”främmande”, misstro mot demokratiska processer och ett svagt försvar mot lögner – förr var ju allt lögn så varför skulle man tro på något i dag?
Kommunismen föll 1989. Kampen för öppenheten måste föras länge till.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör